SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
ANSKÄRA an3~ʃä2ra, äfv. ~ʃæ2-, v. -skär, -skar, -skuro, -skurit, -skuren; se för öfr. SKÄRA, v.1 vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[jfr holl. aanscheeren, t. anscheren; se AN, adv. II 1 b, o. SKÄRA, v.1 i liknande bet.]
— jfr SKÄRA AN.
1) (föga br.) väfn. fördela l. ordna (de till ränning i en väf afsedda trådarna), skära, ränna upp, varpa. Dalin (1850). Wenström (1891). jfr Kindblad (1867).
2) (numera knappast br.) repslag. parallellt bredvid hvarandra uppspänna (de till ett tåg afsedda trådarna l. dukterna), uppdrifva. Röding 3: SD 8 (1798). Sv. o. t. handlex. (1851, 1872).
3) sjöt. spänna (ett tåg osv.) fast (på ngn därför afsedd plats), inskära. Kortsprutan med anskuren Långspruta fastbändes uti de öfra lödrorne (af bramseglen). Pihlström Aflöpn. 1: 223 (1796).
Spoiler title
Spoiler content