SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1900  
ANSPRÅKA an3~språ2ka, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[efter t. ansprechen; jfr mnt. anspreken, holl. aanspreken; se AN, adv. II 4 b, o. SPRÅKA]
— jfr ANSPRÅK, ANSPRÄKERSKA.
1) (föga br., numera bl. hvard.) gifva sig i tal l. samspråk med, tala till, tilltala; jfr ANSPRÅK 1. Gud bewärder (dvs. värdigas) osz anspråka genom sit heliga ord. Hermelin B 2 a (1683). Vi anspråkade henne om vårt åliggande. Törneros Bref 37 (1824; Bergströms uppl.). Fahlcrantz 2: 186 (1825, 1864). På vägen råkade vi en bonde; honom anspråkade vi och frågade efter genaste vägen. G. Thomée enl. Kindblad (1867). — jfr SPRÅKA AN.
2) (enst.) anslutande sig till ANSPRÅK 2.
a) rättsligen l. inför rätta tilltala. Stadgandet i Sachs. Recht B. III. art. 32, hvarmedelst mot en högre en anspråkad man värjar sin rätt. Strinnholm Hist. 3: 605 (1848); jfr härmed Schlyter hos Olbers I bibelöfvers.-fr. 215 (1875).
b) göra anspråk på, fordra besittningen af (ngt). Motparten bestridde hennes (dvs. kyrkans) rätt till den af henne anspråkade egendomen. Strinnholm Hist. 3: 626 (1848).
Spoiler title
Spoiler content