ANSTIFTNING an3~stif2tniŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
(numera föga br.) vbalsbst. till ANSTIFTA. — särsk. till 2 a. Sådan är wår förderfwade Naturs Egenskap och Diefwulsens Anstifftning. Rudbeckius Kon. reg. 97 (1615). Dalin (1850). Björkman (1889). — konkretare. Genom deras förrädlige praktiker (dvs. ränker) och anstiftningar. HSH 4: 119 (c. 1567). Stål bar man gerna på sig (i Skytts härad); ty man trodde sig dermed försäkrad mot den ondes anstiftningar. Lovén Folkl. 120 (1847).
