ANSTIGA, v., anträffadt bl. i p. pr.
Etymologi
[efter t. ansteigen; jfr d. anstige, holl. aanstijgen; se AN, adv. II 4, o. STIGA]
(†) stigande närma sig; antåga; i förb. komma anstigande(s) [jfr d. han kommer anstigende, äfvensom holl. hij komt aangestegen, t. er kommt angestiegen]. Borgmästaren (dvs. konsuln) .. kom så medh Slachtordningen anstijgande. Schroderus Liv. 654 (1626). I kommen här anstigandes som en Princessa, och jag gitter icke see et sådant öfvermod. Lagerström Tart. 4 (1731). När fienden såg dessa komma anstigande til fot. Nordberg 1: 678 (1740). — jfr ANSTEG.
