ANSVÄLLA an3~sväl2a, v. -er, -de, -t, -d; se för öfr. SVÄLLA, v. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
(småningom l. i ngn mån) tilltaga i omfång l. förstoras gm att svälla (upp l. ut); jfr SVÄLLA (upp l. ut) o. UPPSVÄLLA. — särsk.
a) [jfr t. ein durch regen angeschwollener strom] (mindre br.) om flod l. vattendrag osv.: (på grund af nederbörd o. d.) växa, stiga, svälla. En ström, ansvälld af höstregn. Atterbom Minnen 118 (1817). Floden .. är icke sällan så ansvälld, att den liknar en sjö. S. Hedin i SD(L) 1896, nr 414, s. 2. — i bild. Den allt högre och högre ansvällande syndafloden af skrifverier. Atterbom Siare 5: 390 (1849). — Anm. I det först anf. språkprofvet från Atterbom kan ordet äfv. möjl. tänkas hafva tr. bet.: komma att växa osv. [jfr t. der regen schwellte die flüsse an].
b) [jfr t. der fuss ist ihm angeschwollen] med. o. veter. i sht om köttiga l. porösa kroppsorgan: (sjukligt) tilltaga i omfång l. ökas i volym; svullna (upp). Swalin Ordl. (c. 1847). De peijerska plättarna (befunnos) ansvällda. Huss Typhus 9 (1855). Snart ansvälla (vid återfallsfeber) mjelte och lefver. F. Björnström i NF 4: 1092 (1881). Luckra väfnader, t. ex. underhudsbindväfven, kunna innesluta betydande mängder vätska och ansvälla till sin mångdubbla volym. J. E. Johansson Därs. 17: 409 (1893).
c) naturv. i p. pf. ss. adj.: som partiellt l. i jämförelse med intilliggande delar är af större omfång; som har l. bildar en knöl l. ett klot osv. Deras (dvs. armbenens) ändar äro knöligt ansvällda. G. v. Düben i NF 1: 1078 (1876). Af kålrabi användes icke endast .. den ansvälda stammen. Hagdahl Kok. 737 (1879). — skämts. Den der kräfstinne, magiskt ansvälde (dvs. i anseende till magen ansvällde, trindmagade) herrn. Hultin V. skr. 113 (1866).
d) [jfr t. den ton anschwellen lassen] (föga br.) mus. om tons styrka l. intensitet: växa l. ökas l. tilltaga. Klockton .. kallas ett sångmanér, bestående i ett upprepadt ansvällande och aftagande af röstens styrka. A. Lindgren i NF 8: 881 (1884).
