ANTIDOT an1tidå4t, äfv. -dω4t (jfr Dalin Vitt. 6: 295(c. 1760; rimmande med bot)), n.; best. -et; pl. -er. Anm. I ä. tid användes ordet i sv. äfv. med sin lat. form. Horn aff dhetta Diur (dvs. enhörningen) .. är ett öfwer alla måtton skiönt Antidotum eller Läkedom emoot Förgifft. Rel. cur. 82(1682).
Etymologi
[jfr eng. o. fr. antidote, af lat. antidotum, af gr. ἀντίδοτον, motgift, eg. n. af. adj. ἀντίδοτος, gifven emot, af ἀντί (se ANTI-, prefix2 4 a) o. -δοτος, gifven (jfr DOTERA,DOSIS)]
