ANTIFONI an1tifoni4 l. -få- l. -fω-, r. (f. G. Dalin(1871)); best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. antifoni, t. antiphonie, f., eng. antiphony; bildadt i anslutning till SYMFONI af gr. ἀντίφωνος (se föreg.)]
liturg.
1) i katolsk gudstjänst: (af en ensam person o. en kör l. af tvenne enstämmiga körer utförd) växelsång; i protestantisk gudstjänst, om de af prästen o. församlingen (l. kören) växelvis afsjungna partierna af mässan. Af Kyrksången är Mässan en icke obetydlig del .. I synnerhet äro Antifonierna .. behagliga. Mecklin För beg. i tonk. 39 (1802; i fråga om sv. evangelisk-lutersk gudstjänst). Mankell Kyrkomus. hist. 24(1841). Antifonierna utvecklade sig i den bysantinska kyrkan och öfverfördes till Italien genom den helige Ambrosius. A. Lindgren i NF 9: 343(1885). — jfr BEGRAFNINGS-ANTIFONI.
2) (kortare) sång som (vid katolsk gudstjänst) sjunges (af en röst) ss. inledning o. (af en kör) ss. afslutning till en psalm l. lofsång med hvilkens tonart o. innehåll den öfverensstämmer. NF(1876).
