ANTIKISERA an1tikise4ra l. 01—, äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. antikisere, af t. antikisieren, af antik (se ANTIK, adj.)]
företrädesvis i fråga om poesi o. bildande konst: efterbilda l. söka efterlikna antika former; vanl. med bibegrepp af ett osjälfständigt l. slafviskt efterbildande af antikens yttre form, utan att dess anda träffas; i sht i p. pr. ss. adj. Antikiserande konst, stil, riktning. Antikiserande eclecticister. Atterbom Minnen 287 (1818). Falskt antikiserande maner. Lysander Skr. 344 (1877). De antikiserande (versformerna), såsom hexametern m. fl. A. Lindgren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 227. Möbelteckningen .. råkade .. allt mer in i en antikiserande, stel och ofruktbar riktning. Eichhorn Stud. 3: 236 (1881). Idealbyster af olympiska gudomligheter — där antikiseringen faller af sig själf. Nordensvan Sv. k. 108 (1892). — (mindre br.) i allmännare anv.: efterbilda gammaldags l. forntida form, stil osv.; arkaisera. (Vissa återupptagna gamla sv. ord) hafva .. hemma blott i poesiens eller den antikiserande prosans språk. Kock Spr. förändr. 39 (1896).
