ANTIKVERA an1tikve4ra, äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. antikveret, efter t. antiquieren, sannol. efter eng. antiquate, v., urspr. participialadj., af lat. antiquatus, p. pf. af antiquare, göra gammal, förkasta (ett lagförslag), förklara ogiltig, af antiquus (se ANTIK, adj.)]
1) eg.: göra föråldrad; nästan bl. i pass.: (på grund af inträdda nya förhållanden) förlora gällande kraft l. blifva ogiltig; föråldras. Kunna gällande lagbestämmelser .. genom s.k. antikvering fullständigt omintetgöras ..? Fyris 1894, nr 88, s. 2.
2) i p. pf.: som (på grund af utvecklingen i allm. l. på ifrågavarande område) ej längre kan användas l. tillämpas; föråldrad; äfv.: som kommit ur modet l. ur bruk, gammalmodig. Tegnér 6: 239 (1834). Han fann min politiska radikalism antikverad. Strindberg Tr. o. otr. 2: 50 (1890). En föregående kommittés arbete var redan antikveradt. De Geer Minnen 1: 234 (1892). Äfven de bästa läroböcker blifva snart i vissa delar antikverade. H. W. Tottie i Kyrkl. tidskr. 1896, s. 453.
