SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
ANTIPATISK an1tipa4tisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[efter t. antipathisch, fr. antipathique; jfr SYMPATISK]
adj. till föreg.
1) (numera föga br.) motsv. ANTIPATI 1, med prep. mot: oförenlig med, motsatt l. fientlig mot. (Senapsfrö o. oxgalla) äro heel antipatiske emoot Ohyra eller Matk. Risingh Landb. 33 (1671). Här rådde dock en kall, aristokratisk, / Polerad ton, utaf en marmorglätta, / Som mot squire Westerns var rent antipatisk. Strandberg 5: 241 (1862).
2) motsv. ANTIPATI 2.
a) som beror på l. innebär l. röjer antipati. Denna (mot Serbien) antipatiska stämning återfann jag äfven nu i Kroatiens hufvudstad. A. Jensen i GHT 1898, nr 236 B, s. 1. Senancour blef aldrig kristen; han ställde sig tvärtom antipatiskt mot kristna idéer. Wirsén i PT 1899, nr 35, s. 3.
b) som ingifver antipati; osympatisk, motbjudande, obehaglig. Strindberg Tr. o. otr. 1: 130 (1890). En främling, som var dem i hög grad antipatisk. Roos Skugg. 41 (1891).
Spoiler title