ANTONIT an1tωni4t, äfv. -to- l. -tå-, m.; best. -en; pl. -er.
(numera föga br.) hist. = föreg. Anthoniter, the haffua suart clädhe medh jtt blååt Anthoni kors ther vdhi. O. Petri Klost. A 4 a (1528). Antoniternes orden stiftades för sjukas skötsel, i synnerhet sådanas, som ledo af en efter den helige Antonius benämd pestartad sjukdom. S. Rydberg Engelhardt Kyrkhist. 2: 239 (1835).
