SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1900  
ANVÄNJA, v. -er, -vande, -vant, -vand; se för öfr. VÄNJA.
Etymologi
[jfr holl. aanwennen, t. angewöhnen; jfr äfv. lat. assuescere; se AN, adv. II 1 b]
(†) vänja (ngn vid l. till ngt l. att göra ngt). Äre Föräldrar .. plichtighe til at anwänia theras (dvs. sina) barn .. til Bönen. L. P. Gothus Com. 146 (1613). Nordberg 1: 14 (i handl. fr. 1690). — refl. Then sigh anwänier .. widh thetta Carnariewijnet. L. P. Gothus Pest. 75 a (1623). Han anwaande sigh til dryckenskap. Dens. Mon. pac. 252 (1628). På thet at wij thes reenare och klarare til at tala osz anwänia måge. Arvidi 20 (1651). — pass. i intr. bet.: vänja sig. (Karl d. store lät) sina döttrar handtera vll och sländan, på thet the icke skulle anwänias til lättia och odygd. L. P. Gothus Mon. pac. 169 (1628).
Spoiler title
Spoiler content