publicerad: 1900
ANVÄXA, v. -er, numera bl. användt i p. pf. (i sht i bet. III 2:) ANVÄXT an3~väk2st o. (i sht i bet. III 1 b:) ANVUXEN ~vuk2sen (a`nvuxen Weste) samt ss. vbalsbst. -NING (se d. o.).
Ordformer
Etymologi
I. [jfr nt. anwassen, ä. holl. dat door een quaet meer quaets ons aenwassen soude samt AN, adv. II 4] (†) eg.: växa fram, utveckla sig; bl. i bildlig anv. (i sht om skada, svårighet o. d.): uppstå, uppkomma; härflyta (af ngt); tillskyndas (ngn). Om Cronan länge behullo (dvs. behölle) kopparen, skall henne een oundvijkelig ruin ther igenom anväxa. RP 4: 160 (1634). Dömma, huadh fäderneslandet kan anwäxa för skadha eller gagn. A. Oxenstierna i HSH 38: 444 (1634). Dett Anwuxne Krjget med dem Danskom. RARP 3: 336 (1644). — [jfr lat. accrescere, fr. accroître] närmande sig bet.: komma till del. Der det befunnes wäl giordt, att det beröm billigt E. K. M:t allena motte anwexa. RARP V. 1: 295 (1654).
II. [jfr holl. onze kennis zal immer aanwassen, t. so wächst mein reichtum an samt AN, adv. II 3] (†) växa till. Anväxande; såsom sådane kunna två ynglingar af omkring 17 års ålder, antagas vid hvarje kompani af Marinregementet, ehuru de ej uppnått det för Marinsoldaterna fastställda mått af 5 fot 6 tum. Gynther Förf. (1851).
III. [jfr motsv. anv. i holl. o. t., äfvensom AN, adv. II 1 b] fastväxa, växa l. gro fast (vid ngt); i sht i p. pf.
1) († utom i b) om kroppsorgan l. del af organ l. organism. Benen finnas .. likasom träd bestå af vissa saf-ringar, eller öfver hvarandra anvuxne lameller. Fischerström 1: 414 (1779). Vidväxt, anväxt, (lat.) adnatum, (är ett sådant blad) som med det åt sidan utbredda skaftet eller med hufvudnerfven omfattar hela stammen med en, till en del frånskiljd slida. Marklin 381 (1818). Fossila Mollusk-arter .. anväxta på skalen af Fusus despectus. Hisinger Ant. 6: 74 (1837). jfr: (Bläckfiskarna) äro (i motsats till rörmaskarna) så anvuxne vid deras (dvs. sin) yttre Hud, at icke någon del af deras kropp kan sjelfvilligt draga sig derutur. A. Modeer i VetANH 14: 18 (1793). — särsk.
a) [jfr t. die lunge ist an den rücken angewachsen] med. i sht i p. pf.: fastvuxen, fastgrodd. At then Hafwande, 7. steckte Fijkon först i Måltijdhen tiltagher, thet förhindrar och at effter Bördzlen (dvs. efterbörden) intet anwäxer. Sparrman Sund. sp. 353 (1642). Then anwuxna (moder-)kakan. Hoorn Siphra 47 (1715). (Blåsstenens) hufvud var anvuxit vid blåshalsen. H. Schützercrantz i VetAH 10: 222 (1749). Den ena Lungan (var) något anvuxen. P. J. Bergius i Veckoskr. f. läk. 3: 302 (1782). Så länge .. körtlarna icke äro med de seniga delarna anväxta. Hedin Handb. f. läk.-vet. 189 (1796). Adlerbeth Ant. 2: 4 (c. 1815).
b) [gm subjektsväxling utveckladt ur föreg.; jfr t. ein angewachsenes pferd] (numera föga br.) veter. i p. pf. ss. adj., om häst, eg.: som har ljumsksenorna (sjukligt) hopdragna l. sammankrympta o. liksom fastvuxna vid buken; som lider af trånsjuka. Carleson 671 (1756). En Häst som är anvuxen drar länderne och veka lifvet in, står med 4 fötterne något tätt ihop, kan intet väl böja sina knän. Hästgubben 38 (1773). Är flanken tunn, svag och lång, är Hästen beständigt långtom i ljumskarna och flanken, samt är svag till helsa och krafter, kallas (han) Andvuxen. Bure 18 (1825). Trånsjuka; Hästen är anvuxen, bör snarare anses för ett symptom af en sjukdom än gälla för en egen och för sig sjelf bestående sjukdom. Den får dock allmänt detta namn, då man icke känner någon annan sjukdomens beskaffenhet, utan blott att Hästen aftynar, och tager af i krafter. Florman Hushållsdj. 88 (1834, 1838; så äfv. i den af G. Kjerrulf 1890 ombesörjda uppl.). Dalin Fr.-sv. ordb. (1872, under fortrait).
2) [jfr t. der gang ist angewachsen] miner., bergv. i p. pf., om malm- l. mineralgång som utan sidosköl l. lossna, men med bestämd gräns sitter fast vid omgifvande bergart. (Malm-)Gångarne äro .. mäst anvuxne i donlägig ställning. A. F. Cronstedt i VetAH 24: 284 (1763). Anvuxen säges en Gång, eller Sköl, vara, då den icke tydeligen lossar ifrån Berget, eller med Salband är därifrån skild. Rinman (1788). Man är ej så kunnig om den .. nordöstra sidan (af grufvan), .. med hvilken qvartsgången synes anväxt. A. Polheimer o. I. J. Quensel i Econ. annal. 1807, Juli s. 8. Intill denna fältspat har malmen varit anvuxen. A. Sjögren i Jernk. ann. 1855, s. 118. Saknas sidoskölar, kan fyndigheten vara med skarp gräns ”anvext” vid bergarten eller småningom öfvergå i densamma. Wetterdal Grufbr. 15 (1878). Vanligen äro de (dvs. bergkristallerna) med ena ändan anväxta på ett underlag. Svenonius Stenriket 98 (1888). jfr: (†) Gamla murars styrka af cohæsionen är så stor, at ofta går stenen förr sönder, än han lossar sig i fogen, ifrån sit anvuxne och förstenade murbruk. A. Sjöberg i VetANH 18: 144 (1797).
Spoiler title
Spoiler content