SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
APPARENT ap1arän4t, stundom -aŋ4t, adj.
Etymologi
[af t. apparent, efter fr. apparent, af lat. apparens, p. pr. af apparere, af ad, till, o. parere, visa sig; jfr eng. apparent]
eg.: som visar sig l. framträder l. träder i dagen. — jfr APPARANS, TRANSPARENT.
1) (föga br.) i ögonen fallande, ögonskenlig, uppenbar, tydlig. Pfeiffer (1837). G. Dalin (1871). — jfr APPARENTLIG.
2) (föga br. utom i a o. b) skenbar. Bem(äl)te Comet (har) för många åhr sedan varit gående ifrån södra Stiernhimmeln up genom Hval-fiskens constellation, och (har) der årligen haft sina apparente fram- och tilbakagångar. O. P. Hiorter i VetAH 6: 85 (1745); jfr a. E. Munck af Rosenschöld i Ad. prot. 1800, s. 1149. Den apparenta försoningen (mellan rationalismen o. teleologien). Sig. Ribbing i Åt minnet af C. J. Boström 97 (1897). — särsk.
a) astr. i fråga om observation som blifvit korrigerad endast för refraktion l. (numera mindre ofta) om äfv. för refraktion okorrigerad observation. En stjärnas apparenta ort, höjd. F. Sjöbohm Sjömanöv. Princip. 7 (1791). Apparenta altituder och distanser, äro de, som erhållits genom observation, eller äro okorrigerade för refraktion, parallax, etc. Naut. ordb. (1840). De med aberration behäftade stjernlägena benämnas skenbara eller apparenta lägen. Gyldén Astr. 259 (1874). — särsk. i uttr. apparent tid, tid som angifves af en rätt uppställd solvisare. Triewald Förel. 1: 161 (1728, 1735). Apparent tid, den tid, som direkte funnits af en solobservation. Naut. ordb. (1840). K. Bohlin i NF 19 (1895).
b) sjöt. i uttr. apparent vind (motsatt sann vind). Apparent vind är den, som verkligen träffar ett seglande fartyg. Smith (1899).
Spoiler title