ARGBIGGE ar3j~big2e l. ARGBIGG ~big2, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. argbigge, argpigge, argbigg(er); jfr BIGGER]
(i sht i bygdemålsfärgadt språk, föga br.) argsint, ilsken mansperson; i sht om pojke. Almqvist (1842; anfördt ss. föga användt o. bl. nyttjadt i ”lägre umgängesspråk”). Kindblad (1867). Länsmannen, den argbiggen. Roos Helgsm. 1: 256 (1896).
