SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARGUMENT ar1gɯmän4t l. -gu- (argume´nt Weste), n.; best. -et; pl. = l. -er. Anm. Fordom brukades ofta den lat. formen argumentum, pl. -menta. A. J. Gothus Thes. ep. 1: 7 (1619). Fosz 494 (1621). Så ännu i uttr. argumentum ad hominem, ”personligt argument”, bevisnings- l. bevekelsegrund som icke eger allmängiltig karaktär, utan vädjar till ngns subjektiva (l. individuella) åsikter, ngns tycken, fördomar, ”svaga sida” osv.; äfv. (skämts.) ”handgripligt” bevis med hugg o. slag; jfr 2 b slutet samt Dalin (1850), NF (1876).
Etymologi
[fsv. argument, liksom d., t., eng. o. fr. argument, af lat. argumentum, bevis, innehåll, ämne, af arguere, göra klar(t), ådagalägga, bevisa, visa]
1) [jfr motsv. anv. i eng.] (†) argument till, tecken till l. vittnesbörd om, bevis l. indicium på; jfr ANLEDNING 2 a. Stadigheet, at sigh ey förandra låta, thet högste argument til ett wälskickat sinne. Sparrman Sund. sp. 155 (1642).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., t., eng., fr. o. lat.] bevisningsgrund, skäl.
a) i eg. bet., i fråga om muntligt l. skriftligt framställande af bevis (för l. mot ett påstående) l. af skäl (för l. mot ett handlingssätt): sats, resonemang l. faktum hvarmed ngn söker ådagalägga sanningen l. falskheten af ett påstående, lämpligheten l. olämpligheten af ett handlingssätt; ofta med syftning på verkligt l. tänkt meningsbyte. Ett slående, dräpande, tungt vägande, ovederläggligt, fällande, klent, lätt vederlagdt argument. Ett stående argument. Anföra argument för och emot en åsikt. Bemöta, nedslå ngns argumenter. (Luther) haffuer bådhe påå latin och tysko rikelighe swaret till all the argument och skääl Paulus Helie förer och föra kan till markenne. O. Petri P. Eliæ a 2 a (1527). The beste argumenter. G. I:s reg. 15: 5 (1543). Et gammalt utsläpat (dvs. utslitet) argument. Serenius (1734, under beat). Framdraga ett par kraftiga argumenter till Latinets försvar. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 68 (1830). En gång hade min far .. framkastat den förmodan, att i de större planeterna skulle finnas fullkomligare varelser än i de mindre. Detta bestred Geijer .. Min far ansåg sig ej kunna antaga hans argumenter som bevis, och disputen blef både lång och liflig. H. Lilljebjörn 1: 47 (1865). Milton tillintetgör alla till förmån för öfverhetlig absolutism andragna argumenter. Bolin Eur. 2: 38 (1871). Studenten i nedre katedern (vid akademisk disputation) kallades respondens. Hans åliggande skulle vara att ”taga upp argumenterna”, d. v. s. göra en muntlig sammanfattning af opponenternas tal. Svedelius Förfl. lif 363 (1887). Det användes .. såsom ett .. dräpande argument mot (representations-)förslaget, att detsamma uteslöt från valrätt många tusende af allmogen, som förut ägde sådan. De Geer Minnen 2: 23 (1892). — jfr HUFVUD-, KARDINAL-, KONFIRMATIONS-ARGUMENT m. fl.
b) oeg. o. bildl., i allm. om handling, förhållande osv. som inverkar l. tänkes skola inverka på ngns uppfattning af en fråga l. på ngns handlingssätt. Är .. kunnigt .. der man will .. föra saken till en godh .. fredh, att inge argument dertill finnas bättre . än att man stärcker wapnen. RARP 4: 95 (1647). Om Herr Inspectorn (som wäl weet wägarna (att få pastoratet)) lofwade herr Biskopen en anseenlig Discretion (dvs. dusör), dhäd argumentet skulle fuller myckit gälla. Swedberg Schibb. 443 (1716). I the lärdas verck .. är stylen ofta thet aldrastarckasta argument. Rydelius Förn. 286 (1721, 1737). För flertalet menniskor skola alltid de egna intressena gifva de enda öfvertygande argumenten för åsigterna. Fahlbeck Handelspol. 50 (1892); jfr a. — (skämts.) om hugg o. slag, hvarmed man söker inverka på ngns handlingssätt. Slående, handgripligt argument. Chronander Surge B 3 b (1647).
3) [jfr motsv. anv. i t.] (föga br.) log. slutledning, omfattande både bevisningsgrunden (l. -grunderna) o. den däraf dragna slutsatsen. Lutherus stadfester thet Argument .. at effter Christus förer j sin mandom Guddomelighit regemente, så är han och allestedes närwarande effter sin mandom. O. Martini Bevis F 3 b (1604). (Våra teologer hafva) gemenligen vti sina colloquiis med them (dvs. sina vederparter), för större säkerhet skull .. fordrat argumenter in forma (dvs. bevis affattade i öfverensstämmelse med någon af den logiska slutledningens former). Rydelius Förn. 403 (1737).
4) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] mat. o. astr. kvantitet (vinkel, båge osv.) ur hvilken en kvantitet som sökes kan härledas l. på hvilken dess beräkning beror. Cronstrand Astr. 1: 32 (1840). Argumentet är tiden på den meridian, för hvilken efemeriderna blifvit upprättade. Pettersson Nav. 126 (1861). Den qvantitet, med hvilken man ingår uti en tabell för att uttaga en annan motsvarande, som är funktion deraf, kallas argument. Således är, uti de trigonometriska tabellerna, bågen argument till funktionerna sinus, cosinus o. s. v. Därs. Breddens argument. Dunér Astr. 122 (1899) [jfr fr. l'argument de la latitude]. — jfr LATITUDS-ARGUMENT.
5) [jfr motsv. anv. i lat. o. eng.] (†) ämne för skriftlig l. muntlig framställning. Helsingius (1537). Argument, nogot om hwilket man skrifwa eller tala kan. Wollimhaus Syll. (1649, under thema). (Jag) mister .. all håg att arbeta i detta argument (dvs. zoologien). Linné Sv. arb. 1: 134 (1749).
6) [jfr motsv. anv. i lat.] (†) hufvudinnehåll, sammandrag af innehållet (i en skriftlig l. muntlig framställning). Helsingius (1537). Then Förste Books Argument och innehåld. Fosz 1 (1621). Achrelius Mor. A 2 b (c. 1690). Pfeiffer (1837).
Ssgr: (2) ARGUMENT-KEDJA103~20. —
-SERIE~200. särsk. till 4. Cronstrand Astr. 1: 32 (1840).
(4) -VÄRDE~20. Pettersson Nav. 128 (1861). Argumentvärdet, förhållandet mellan målets utsträckning i en riktning och ”50 proc. spridningen” i samma riktning. H. W. Westin i NF 9: 215 (1885; i fråga om skjutning).
Spoiler title