ARKIDIAKONAT ar1kidi1akona4t, stundom ar1ɟi-, l. 1001— (se för öfr. DIAKONAT), n.; best. -et; pl. = l. -er. Anm. I ä. tid användes ordet i sv. i sin lat. form. En prelatur i Aåbo Domkyrcke, thenn mann kaller Archidiaconatum. G. I:s reg. 16: 750(1544).
Etymologi
[af mlat. archidiaconatus, afl. af archidiaconus (se föreg.); jfr t. archidiakonat, eng. archidiaconate, fr. archidiaconat]
en arkidiakons (l. ärkedjäknes) ämbete l. värdighet. Holmberg(1795, under archidiaconat). Prelaturerne (i Lund) voro fyra, nemligen preposituren, dekanatet, archidiakonatet och kantoratet. Brunius Metr. 250(1836, 1854). Weibull i LUHist. 1: 38(1868).
