ARKIMANDRIT ar1kimandri4t, stundom ar1ɟi-, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. archimandrit, fr. o. eng. archimandrite, af mlat. archimandrita, af sengr. ἀρχιμανδρίτης, af ἀρχι- (se ARKI-) o. μάνδρα, inhägnad plats, kloster]
inom den gr.-katolska kyrkan o. vissa områden som urspr. tillhört denna: klosterföreståndare, abbot; vanl.: öfveruppsyningsman öfver ett antal abboter o. kloster, öfverabbot. Widekindi G. II A. 175 (c. 1676). Hallenberg Hist. 3: 15 (1793). En archimandrit (klosterföreståndare) Euthyches. Anjou Lärob. 24 (1842, 1867). Abboten för ett kloster, som har flere andra kloster under sig, kallas (i den gr. kyrkan) arkimandrit och har samma rang som en biskop. A. F. Åkerberg i NF 5: 1508 (1882).
Ssgr: ARKIMANDRIT-, äfv. ARKIMANDRITS-VÄRDIGHET1003~200 l. ~002. Lerche Ry.-sv. ordb. (1896, under archimandrija). —
-ÄMBETE~020, äfv. ~200. Holmberg (1795, under archimandritat).
