ARRONDERA ar1oŋde4ra, stundom -on-, äfv. -e3ra2 (arångdèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. arrondieren, af fr. arrondir, afrunda, af à (lat. ad), till, o. rond (se ROND)]
1) [jfr fr. arrondir son héritage, sa terre] med afs. på jord- o. landområden: (gm inordnande af tillstötande l. inskjutande mindre områden) gifva en afrundad form l. göra till ett afrundadt helt; ofta närmande sig bet.: utvidga. Om .. hvarje trupps cantonerings-district erhåller en arronderad form. Lefrén Förel. 2: 121 (1817). Forssell Hist. II. 1: 99 (1875). Man drog sig ej ens för att med halft olagliga medel förjaga småbönderna från deras tegar för att med dessa arrondera sina possessioner. Schück Världslitt. 1: 371 (1899). — [jfr fr. s'arrondir] refl. med personligt subj.: skaffa sig afrundade gränser (för egendomsområde), vanl. i förening med landvinning. Conv.-lex. (1821). Gräseholm, .. som jag .. afhände mig .., för att få penningar till att arrondera mig med i Halland, efter jag ansåg nyttigare, .. att hafva all min egendom på ett ställe. Almqvist Am. H. 2: 47 (1840). NF (1876). — särsk.
a) skogsv. i p. pf. Parcellerad skog (liggande i spridda delar), arronderad skog (liggande mera i sammanhang). Cnattingius 130 (1877, 1894).
b) dipl. (eufemistiskt) i fråga om annektering l. ockupation af grannområden; äfv. refl. Ett intressekrig i kabinettspolitikens vanliga stil med ”arronderingar” och ”kompensationer” såsom mål. Boëthius Fr. rev. 335 (1887).
2) [jfr fr. arrondir une période] (i vitter stil, föga br.) bildl. i uttr. arrondera en period o. d., gifva en period en (väl) afrundad form. Conv.-lex. (1821). Dalin (1850).
3) (föga br.) mål. gifva (figur osv.) rundning (o. fyllighet). Conv.-lex. (1821). Dalin (1850).
4) [jfr fr. arrondir un cheval] (föga br.) ridk. öfva (en häst gm rörelser) på volten. Conv.-lex. (1821). Dalin (1850).
Ssg: (1 b) ARRONDERINGS-POLITIK1030~102. Upplysningspolitiken gick hos Fredrik II och Josef II städse hand i hand med arronderingspolitiken. Odhner G. III 2: 167 (1896).
