ASSIGNAT as1iŋna4t, äfv. -inja4t, stundom -ign-, sbst.1, m.||ig.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet brukas (i sht i juridiskt spr.) äfv. i lat. form. Schrevelius 2: 587 (1847, 1857).
Etymologi
[jfr t. assignat, m., af lat. assignatus, p. pf. till assignare (se ASSIGNERA); jfr följ.]
i sht jur. o. handel. person å hvilken assignation är ställd (till infriande); utbetalare af anvisningsbelopp; jfr MANDAT, m. G. Dalin (1871). Smedman Kont. 7: 7 (1874). Anvisningen är ej bindande för assignaten, förrän han accepterat (godkänt) henne. NF 1: 878 (1876). Advokaten 731 (1902; se under ASSIGNANT 1).
