ASSONANS as1onaŋ4s, äfv. as1å- l. as1ω- (assonánngs Dalin), r. (m. Dalin (1850), Kindblad (1867); f. Lundell); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[efter t. assonanz; jfr eng. assonance, af fr. assonance, sannol. af sp. asonancia, till lat. assonare (se ASSONERA); jfr DISSONANS o. KONSONANS]
metr. eg.: ”samklang”; om vissa slag af (ofullständigt) rim.
1) (i sht i fråga om romansk verskonst) rim som uppstår gm att (betonade) stafvelser hafva samma vokal (men ej samma slutkonsonant); vokalrim. Assonanz eller vokalernas samljud i slutstafvelserna. Denna är antingen .. manlig, då endast ordets hufvudvokal assonerar, t. ex. .. dårar, dåligt; eller qvinlig, då två vokaler äro gemensamma, t. ex. dårar, sågat. V. F. Palmblad i Phosph. 1811, s. 551. Originalets assonanser, så väl i versernas slut som inne i desamma. Lysander Skr. 358 (1877). Full identitet i radslutsvokalernas uttal (ren assonans). Wulff Dante 63 (1897).
2) (i sht i fråga om fornnordisk verskonst) rim som uppstår gm att (betonade) stafvelser innehålla samma konsonantljud föregångna af samma vokalljud (se HEL-ASSONANS) l. af olika vokalljud (se HALF-ASSONANS); midrim, inrim. Rask Anvisn. t. isl. 255 (1818). Enberg Sv. spr. VIII (1836). Brate Metr. 32 (1884, 1898).
3) i allm.: ofullständigt slut- l. inrim. Ofta betjänar sig balladen af assonansen, antingen den vokaliska (t. ex. strand och barn) eller den konsonantiska (t. ex. fem och kom). Schück (o. Warburg) Litt.-hist. 1: 144 (1896).
-VERS~2. särsk. till 1. Assonansvärser, d. v. s. värser utan konsonantisk, men med vokalisk ljudlikhet i motsvariga radslut äl(ler) värspunkter. Wulff Om övers. 7 (1897).
