ASTRILD as4trild, äfv. 32 (A`strild Weste, àsstrilld Dalin), sbst.1, m.
Etymologi
[af isl. ástareldr, af ást (se AST) o. eldr, m. (se ELD); jfr AST-ELD samt: Astrild, .. (dvs.) Amor, Cupido, .. sammansatt af Ast, det är, Kärleek, och ild, eller eld. Stiernhielm Ut. (1668). Till formen torde ordet hafva påverkats af sådana egennamn som ASTRID, RAGNHILD]
(i, särsk. äldre, vitter framställning; jfr anm.) benämning på kärleksguden: Amor l. Kupido. Astrild sägs wara blott, och blind; doch snäller och hurtig; / Liten af wäxt; med blosz och Pijlar, och boga bewäpnad. Stiernhielm Herc. 329 (1668). Af den dyrkan Bacchus njuter / Mister Astrild ej sin rätt. Kellgren 2: 48 (1777). Lenngren 23 (1797). I gropen uppå kinden / satt Astrild, liten skalk. Tegnér 1: 77 (1825). jfr E. H. Tegnér Hem. ord 57, 58 (1881).
Anm. Ordet har tidigast påträffats hos Stiernhielm (se ofvan) o. synes vara bildadt af honom (jfr Atterbom Siare 2: 80 (1843)) ss. nordisk benämning på den grekisk-romerska mytologiens kärleksgud (hvilken ej eger ngn motsvarighet inom den fornnordiska gudavärlden). Det blef hastigt ett modeord hos poeterna o. förekommer ymnigt i bröllopskväden o. andra världsliga dikter (af skämtsam art) under de sista decennierna af 1600-talet o. början af det följande århundradet (hos Lucidor, Lagerlöf, Brenner, Runius, Triewald, Frese m. fl.), hvarefter bruket af detsamma åter går tillbaka. Numera torde det inom (skön)litteraturen bl. ngn gg förekomma ss. tillfällig arkaism.
