SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
ATEISM at1eis4m (atheis´m Weste), r. (m. Weste, Almqvist, Lundell); best. -en. Anm. I ä. tid brukades ordet i latiniserad form med lat. böjning. Den sigh til vppenbar ogudachtigheet och förargeligh Atheismum slår. KF 1654, § 2; jfr KF 1720, § 2 (KF 1751, § 2: atheisterie). Endast det ändliga, och således äfven vi äro, men Gud är icke ... Detta är atheismus. Bring Ordb. 34 (1838).
Etymologi
[efter t. atheismus, eng. atheism, fr. athéisme; jfr följ. o. TEISM]
lifsåskådning l. lära som ej medgifver tillvaron af en (personlig) Gud; gudsförnekelse. SP 1779, s. 323. Höijer S. skr. 1: 6 (1795). Denna Atheismens hufvudcodex. Hammarsköld Philos. hist. III. 2: 234 (1827; om Système de la natureaf Holbach). Man har både ansett naturen för den säkraste religions-urkund — och dess studier såsom rakt ledande till atheism. Fries Bot. utfl. 1: I (1843). Buddhaismen är en utpräglad atheism. Hedberg Falke Buddha 84 (1899). jfr: Det gifves äfven en praktisk ateism (”gudlöshet”), hvarmed menas ett lif utan Gud, d. ä. ett lif .. utan sedlighet och religion. B. Meijer i NF (1876).
Spoiler title
Spoiler content