ATEIST at1eis4t (athei´st Weste), m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[efter t. atheist, jfr eng. atheist, ä. fr. athéiste, fr. athée, af gr. ἄϑεος, gudlös, af ἀ privativum o. ϑεός, gud (jfr TEOLOGI, TEIST)]
person som förnekar (l. icke tror på) tillvaron af en (personlig) Gud; gudsförnekare. (A. Prytz yttrade): Månge .. wela inthet wetta af Gudh, Englar etc. .. (A. Oxenstierna inföll): Dhe äre Atheister. RARP V. 1: 203 (1654). (Cartesius) var antingen en ”ateist eller elak Krist”. E. Benzelius d. ä. (1687) enl. Afzelius Benzelius d. ä. 88. Spinosæ, Hobbes och Atheisternes philosophie, som förneka all Gudomlig försyn. Hiärne 2 Anl. 119 (1702). Atheister kallas the menniskior som icke troo någon Gudh wara, mycket mindre honom dyrcka och tiena. Spegel Guds verk 2 Reg. (1705). Schröder Philos. hist. 3: 97 (1849). Benämningen ”atheist” vill han (dvs. Darwin) .. icke direkt vidkännas, han finner den för ”agressiv”. Quennerstedt Agnost. 13 (1888).
Anm. I ä. tid begagnades ngn gg äfv. (det från fr. lånade) até. En vrång Athé. A. G. Silfverstolpe i LBÄ 11—13: 26 (1798; rimmande med syndare).
Ssgr: ATEIST-FÖRENING103~020. —
-KLUBB~2.
