[jfr t. atellanen (pl.), eng. atellan, fr. atellanes (pl.); af lat. (fabula) atellana, atellanskt skådespel, af atellanus, adj. till Atella, namn på en stad i Kampanien]
litt.-hist. benämning på en folklig fars hos de gamla romarna; oftast i pl. Lénström Rom. litt. hist. 94(1838). Af Pomponius (Bononiensis c. 90 f. Kr.) blifva Atellanerna aldraförst fattade i skrift. Lysander Rom. litt. 280(1858). Atellanerna skildra landt- och småstadslifvet i motsats mot det förfinade lifvet i Rom och äro uppfyllda af grofkornigt skämt, löjliga och öfverraskande infall och vändningar samt slipprigheter. R. Törnebladh i NF(1876). Schück Världslitt. 1: 302(1899).
