ATONI at1oni4 l. -ån-, äfv. -ωn- (atåni´ Dalin), r. (f. Dalin(1850)); best. -en, äfv. -n. Anm. Ordet brukas i ä. tid i lat. form. Linné Gen. morb. 15(1763).
Etymologi
[jfr t. atonie, eng. atony, fr. atonie, af mlat. atonia, af gr. ἀτοωία, förslappning, af ἀ privativum o. τόνος, spänning (jfr TONUSo. TONISERA;jfr äfv. TON)]
fysiol. tillstånd af minskad l. förlorad spänstighet hos människokroppen l. ngt kroppsorgan; (allmän l. lokal) förslappning; slapphet; med hänsyn till verksamhetsförmågan äfv.: kraftlöshet, asteni. G. Swedelius i VetANH 21: 69(1800). A. Key i NF(1876). Atoni i tarmarna. Hygiea 1881, Förh. 83. Svaghet och utvidgning af hjärtväggarna (atoni och dilatation). Wretlind Läkareb. 6: 115(1897). Därs. 8: 83(1900).
