ATROFIERA at1rofie4ra l. -rå-, äfv. -rω-, l. atrå1- l. atrof1-, äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. atrophieren, eng. atrophy, fr. atrophier; bildadt till föreg.]
fysiol. aftyna, förtvina; jfr föreg. Sjukliga nybildningar, t. ex. svulster, kunna atrofiera af enahanda anledningar som normala delar (af människokroppen). A. Key i NF 1: 1292 (1876). Förlusten af minnet i allmänhet och särskildt namnminnet hos gamla personer sammanhänger otvifvelaktigt med hjernans relativa atrofiering. Rein Psyk. II. 1: 412 (1891). — särsk. pass. (med intr. bet.): aftäras, förkrympas. Då de (dvs. de på barrträdsfrön lefvande fåglarna) här (dvs. på slätten) icke längre behöfva möda sig med att öppna de hårda gran- och furukottarna, blir näbben till slut genom bristande öfning delvis atrofierad. Aug. Quennerstedt i Sv. tidskr. 1871, s. 497. Svulster, som trycka på ben, .. (komma) detta att atrofieras. C. Wallis i Ill. hels. 168 (1885).
