ATTRIBUTION at1ribɯtʃω4n, l. -ɯʃ-, l. -u-, l. 01—, r. (f. G. Dalin (1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. attribution, af lat. attributio, anvisning, utanordning af penningar, till attribuere (se ATTRIBUT)]
eg.: handlingen att tilldela (ngn ngt).
1) (knappast br.) = ATTRIBUT 1? Äfven af Ionierne blef han (dvs. Apollo) hyllad, men icke såsom Solgud, .. och icke heller till en början med alla de attributioner, som Dorerne tillerkände honom. Palmblad Fornk. 1: cxii (1843); jfr 2.
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (knappast br.) rättighet l. funktion som tillkommer ngn myndighet l. (en person ss. innehafvare af) ett ämbete o. d. Statsmaktens väsentliga attributioner, neml(igen) lagstiftning, lagskipning och beslutandet om landets allmänna angelägenheter. Palmblad Fornk. 2: 33 (1844).
3) [jfr motsv. anv. i lat. äfvensom i ä. eng.] (mindre br.) språkv. = ATTRIBUT 3. Genitiven kan, när den står skenbart objektivt eller adverbielt, .. anses egentligen eller ursprungligen hänföra sig till subjektet i satsen såsom en predikativ attribution. Schwartz Kasus 133 (1878).
