ATTRIBUTIV at1ribɯti4v l. -bu-, l. 01—, äfv. 300~2 l. 400~1, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. attributiv, eng. attributive, af fr. attributif, till attribut (se ATTRIBUT)]
1) teol. De attributiva handlingarne (opera attributiva) äro sådana handlingar, som afse de tre Personernas förhållande till den yttre verlden, hvilka, ehuru gemensamma för de tre Personerna .., likväl merendels i den Hel. Skrift hvar för sig tilläggas någon särskild af de tre Personerna, hvilka derigenom från hvarandra åtskiljas. Norbeck Theol. 54 (1840, 1866).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] log. till ATTRIBUT 1 b. En definition .., som bestämmer subjektsbegreppet genom dess härledda kännetecken, kallas en attributiv definition. Rein Log. 58 (1882).
3) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] språkv. till ATTRIBUT 3. Ett substantiv i attributiv ställning (l. användning). Adverbium är ett attributivt ord till ett annat attributivt ord. Boivie Sv. språkl. 65 (1820). Attributiva satser. Filén Allm. o. sv. gr. 72 (1846, 1866); jfr ATTRIBUTS-(BI)SATS. Artiklarne äro attributiva bestämningsord. Calwagen T. spr. 114 (1874, 1891). Åtskilliga adjektiv kunna i tyskan blott brukas attributivt. Därs. 142. Attributiv satsförkortning, i hvilken ett substantiv, adjektiv eller particip, brukadt som attribut, ersätter en bisats, t. ex. .. Sjuk, önskade han sig döden. Betänk. ang. lärob. 1881, s. 92.
Ssgr (vanl. till 3): ATTRIBUTIV-BESTÄMNING1003~ l. 0103~020. attributsbestämning. Rein Log. 23 (1882). —
