SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
ATTRIBUTIV at1ribɯti4v l. -bu-, l. 01—, äfv. 300~2 l. 400~1, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. attributiv, eng. attributive, af fr. attributif, till attribut (se ATTRIBUT)]
adj. till ATTRIBUT.
1) teol. De attributiva handlingarne (opera attributiva) äro sådana handlingar, som afse de tre Personernas förhållande till den yttre verlden, hvilka, ehuru gemensamma för de tre Personerna .., likväl merendels i den Hel. Skrift hvar för sig tilläggas någon särskild af de tre Personerna, hvilka derigenom från hvarandra åtskiljas. Norbeck Theol. 54 (1840, 1866).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] log. till ATTRIBUT 1 b. En definition .., som bestämmer subjektsbegreppet genom dess härledda kännetecken, kallas en attributiv definition. Rein Log. 58 (1882).
3) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] språkv. till ATTRIBUT 3. Ett substantiv i attributiv ställning (l. användning). Adverbium är ett attributivt ord till ett annat attributivt ord. Boivie Sv. språkl. 65 (1820). Attributiva satser. Filén Allm. o. sv. gr. 72 (1846, 1866); jfr ATTRIBUTS-(BI)SATS. Artiklarne äro attributiva bestämningsord. Calwagen T. spr. 114 (1874, 1891). Åtskilliga adjektiv kunna i tyskan blott brukas attributivt. Därs. 142. Attributiv satsförkortning, i hvilken ett substantiv, adjektiv eller particip, brukadt som attribut, ersätter en bisats, t. ex. .. Sjuk, önskade han sig döden. Betänk. ang. lärob. 1881, s. 92.
Ssgr (vanl. till 3): ATTRIBUTIV-BESTÄMNING1003~ l. 0103~020. attributsbestämning. Rein Log. 23 (1882).
-ORD~2. attributsord. Eurén Fin. spr. 150 (1849).
-SATS~2. attributssats. Lagus Arab. spr. 2: 321 (1869).
Spoiler title
Spoiler content