publicerad: 1903
AUKTORITET a͡uk1tωrite4t l. -to- l. -tå-, äfv. a͡ωk1-, äfv. 01—, stundom (utan diftongisering) a1ɯktω1- l. -to1- l. -tå1- l. a1uk- l. a1ɯk- l. a1uk-; numera mindre ofta AUTORITET a͡u1tω- osv., r., i bet. II 2 om person äfv. ig. (f. Lindfors (1815), Dalin (1850), Kindblad (1867); m. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 314 (1633), Lundell) ((†) n. RA 1: 289 (1540), Carl IX Svar A 3 b, A 4 b (1606), Tegel G. I 2: 369 (1622)); best. -en; pl. (i bet. I 1 b, 2, II 2) -er.
Ordformer
(aut(h)oritet RA 1: 289 (1540), Rudbeckius Kon. reg. 158 (1615), Rel. cur. 215 (1682), Nordberg 1: 107 (1740), Rydqvist Resa 227 (1838), Retzius Nil. 51 (1891; i ssg), SD(L) 1896, nr 502, s. 1 m. fl. auktoritet (auct-) G. I:s reg. 13: 126 (1540), Swedberg Schibb. 252 (1716), Dalin Arg. 1: 66 (1733, 1754), Boëthius Sed. 290 (1807), Cederschiöld Sverre 186 (1901) osv. — autoritté J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 352 (1636?). auctorité Rydelius Förn. 251 (1721, 1737), J. Åström i LBÄ 36—38: 104, 115 (1800))
Etymologi
[jfr t. autorität (auk-), eng. authority (i ä. eng. äfv. skrifvet auct-, aucth-), fr. autorité, (i ä. fr. skrifvet auct-, auth-), af lat. auctoritas, (egande)rätt, myndighet, inflytande, anseende, till auctor (se AUKTOR)]
I. rätt o. makt att blifva l. göra sig åtlydd (på grund af den ställning man innehar).
1) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt fr. l'autorité royale, paternelle] moralisk l. laglig makt l. myndighet, i sht ss. tillkommande regent l. regering l. samhället l. familjen i förh. till individen; i fråga om lag äfv.: makt, (gällande) kraft. Såsom vi .. utaf vort fulkomplige konungslige autoritet .. medt thenne .. ordinantia platt .. afschaffa .. alt hvad som thenne vor constitution, ordinantia, stadgar eller reformation emott .. vara kunde. RA 1: 289 (1540). Thenna punct (i adelns privilegier) .. förtager lagen sin (dvs. dess) autoritet. Gustaf II Adolf 236 (1617). Det är otroligt, hvad Konungens och Lagens auctoritet har för verkan på menniskio-sinnet. Oelreich 928 (1755). Bandet af yttre Auctoritet är snart upplöst, der det ej stärkes af hvar och ens inre öfvertygelse. Boëthius Sed. 224 (1807). Den åsigt, som anser en kristen stats auktoritet mot den enskilde individen innebära en inskränkning i den religiösa friheten, kan icke utan grof inkonseqvens tillerkänna ett annat .. samhälle, familjen, en sådan auktoritet. Claëson 2: 25 (1857). När man undergräft all auktoritet. Wirsén i PT 1898, nr 215, s. 3. Inför en sådan (långt gående individualistisk) ståndpunkt hafva familj och stat ingen bindande och förbindande auktoritet öfver den enskilde. Dens. E. Key 3 (1900). Redan omedelbart efter Sverres död kunde hans son Håkon .. återställa .. den kungliga auktoriteten i .. landet. Cederschiöld Sverre 186 (1901). Jfr: Auktoritet .. Laglig myndighet och makt hos styrelse och embetsmän i ett lagbundet samhälle. Brukas i denna mening mindre. Man säger: Embetsmyndighet, Myndighet, Laga Myndighet. Dalin (1850). — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. Lärarena haffua authoriteet eller fulmacht til at insettia, eller ock effter läghenhetena förwandla Ceremonier j Församblingenne. Falck Underv. 124 a (1558). Qwinnes Personer motte här .. icke komma .. til Cronon och thet Konungzlige Autoritet. Tegel G. I 2: 369 (1622). Att han måtte .. under sin här (dvs. herr) faders autoritté vennia sigh ett annad leverne. J. Banér i Oxenst. brefv. 6: 352 (1636?); jfr II 1. Jag vågar .. underställa Höglofl. Ridderskapets och Adelns pröfning om .. Vallistorna (vid val af deputerade i Bankoutskottet) genast kunde öpnas, de Valde snart sättas i Autoritet (dvs. beklädas med vederbörlig myndighet) och deras yttrande .. infordras. Ad. prot. 1800, s. 68.
b) (†) i pl. konkretare, om (Kongl. Maj:ts o. kronans o. d.) höghetsrättigheter. Hans Ma:tz höge regalier, härligheter, autoriteter. RA 1: 525 (1547).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt fr. les autorités militaires, constituées] konkret, om offentligt ämbetsverk l. ämbetsman: myndighet; stundom: vederbörande; numera nästan bl. i pl. SP 1809, nr 18, s. 2. (Borgenärerna) hvilkas vederhäftighet blifvit af Konungens Befallningshafvande eller annan behörig Auctoritet i orten pröfvad och godkänd. Regl. 20 Dec. 1825, s. 13. I få länder torde helsovården med så mycken omsorg omfattas af autoriteterna, som i Sverige. Hartman Husläk. 9 (1828). Hon (kan) icke .. framskaffa (ngra legitimationspapper), emedan österrikiska auktoriteterna .. vägrat utlemna dylika. SDS 1903, nr 32, s. 3.
II. i fråga om förmåga att (på grund af personlig öfverlägsenhet o. d.) utöfva inflytande på ngns handlande, uppfattning l. tro.
1) verklig l. antagen öfverlägsenhet (hos ngn l. ngt) hvilken framkallar l. är egnad att framkalla respekt l. lydnad l. anslutning l. instämmande o. d.; egenskapen l. förhållandet att (på grund af personliga egenskaper, erfarenhet, kunskaper osv.) vara så ansedd, att ens råd följas l. ens befallningar åtlydas l. ens åsikter vinna anslutning o. d.; myndighet. Böja sig för, stödja sig på l. åberopa någons auktoritet. Alla menniskior, men besynnerligen the olärde, äro så öfvermåtton begifne til at tro andra, och förlita sig på theras auctoritet, som synas vara öfver them i förstånd. Rydelius Förn. 249 (1721, 1737). I våra dagar, då ingen auktoritet mera erkännes, är någon likstämmighet i åsigter icke möjlig. Fries Bot. utfl. 3: 107 (1857). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt fr. l'autorité de l'expérience] i fråga om personligt anseende med åtföljande praktiskt inflytande; stundom: ”pondus”. Sätta in (hela) sin auktoritet på att genomdrifva något. Saul .. skulle både hoos sina Vndersåtare och the Fremmande desz större reputation och autoritet derigenom (dvs. gm denna seger) bekomma. Rudbeckius Kon. reg. 158 (1615). War iagh icke (vid mitt tillträde till regeringen) en yngling om 17 åhr, som ingen sådan authoritet hade, ther med någon kunde twingas? Gustaf II Adolf 199 (1617). Denna pöbel (som i sitt lif o. sina handlingar förnekar sin bildning) .. har i vår tid vunnit ett slags anseende och auktoritet. B. E. Malmström 7: 397 (1845). Det har förts åtskilligt tal om nödvändigheten att .. stärka våra konsulers autoritet i utlandet. SD(L) 1896, nr 502, s. 3. — särsk.
α) (†) i uttr. vara i auktoritet, hafva inflytande, stå i anseende. Hans Churf(urst)l(iga) Durchl(aucht) .. visste, uthi hvadh authoritet ofvanbemälte herrer vore uthi Sverige. Oxenst. brefv. 3: 457 (1633).
β) (†) personlig värdighet, majestät; yttre anseende o. glans. På thet theras (dvs. prästernas) begynnelse in concilio (dvs. på mötet) skulle synas hafva nogot större autoritet, ville riksens härrar lata sig finna obesvärade till att (dvs. göra sig omaket att) vara ther medh tilstädes. RA 3: 42 (1593; i fråga om ”Uppsala möte”). Här (hos G. I) lyste skijnbarliga Constantini mildheet, .. Caroli M(agni) (dvs. Karl den stores) Autoritet, giffmildheet och lycksaligheet. Phrygius Föret. 13 (”14”) (1620).
b) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt fr. l'autorité d'un écrivain] i fråga om anseende o. inflytande ss. fackman l. speciell kännare (på ett visst område); stundom: vitsord. Rel. cur. 215 (1682). Committerade (böra) icke binda sig til någons Auctorité. Instr. f. bibelkomm. 1773, § 1. Sednare religionsphilosopher sökte stödja sina egna meningar på Homers auctoritet. Palmblad Fornk. 1: 332 (1844). En man, som .. i dylika ting bör hafva någon auktoritet. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 245 (1892). — särsk.
α) i uttr. (göra, tro osv. ngt) på (ngns) auktoritet, dvs. i förlitande på att hvad denne påstår osv. är riktigt. Man antog, på mera kända namns auctoritet, mindre noggranna resultat. Berzelius Kemi 3: 4 (1818). Jag har gjort det på din auktoritet. Dalin (1850).
β) hemul, stöd. En spondé i stället för en anapest .. har klassisk auktoritet för sig. Tegnér 5: 426 (1825). Ditt sätt att se tingen .. sammanträffar (i allt hufvudsakligt) med mitt, som derigenom får auktoritet för sig. Därs. 437 (1825).
c) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] egenskap(en) l. förhållande(t) l. rätt(en) att vara normgifvande för människans tro o. lefverne l. att ega (högsta) afgöranderätt i religiösa trosfrågor; bindande kraft i religiöst afseende; ofta närmande sig I 1. Den heliga skrifts auktoritet. Dawidz troo och bekiännelse (är) icke Dawidz uthan then Helige Andes, som igenom hans mun talat hafwer, och således medh Guddomligh Autoritet och myndigheet bekräfftat. Rudbeckius Kon. reg. 444 (1619). Det vill synas, som skulle påfvedömet, såsom sådant, stå och falla med begreppen om autoritet och blind tro. Rydqvist Resa 227 (1838). Deras läror, .. som stälde den fria undersökningens anspråk mot Conciliernas och kyrkofädernas auctoritet. Cronholm Lig. 5 (1839). Af allt detta kan du .. förstå, hvilken vigt eller, såsom vi säga, ”auktoritet” bibeln tillägger sig sjelf, och det i alla sina delar. Rudin Bib. enh. 4 (1887).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] person (l. skrift l. riktning o. d.) som man (i ngn viss fråga) tillägger afgörande vitsord l. har till stöd för sin uppfattning l. åsikt o. d.; person hvars uppfattning l. ståndpunkt osv. förtjänar att accepteras (l. tagas i betraktande); person af erkänd kapacitet (på visst område), speciell kännare. Den heliga skrift är en auktoritet, hvars anseende ingen må jäfva. Dalin (1850). Auktoritet är för mig den, hvars tankes sanning jag antager, på den grund att den samma är mig af honom såsom hans tanke meddelad. Wikner Lifsfr. 2: 84 (1872, 1889). Kommersrådet Nordencrantz, hvilken hittills gält såsom Mössornas största auktoritet i finans- och bankfrågor. Odhner G. III 1: 103 (1885). (G. III:s) förslag att passevolansen skulle införas vid de regementen, vid hvilka den ännu var okänd, förföll oaktadt militära auktoriteter med värme uttalade sig för detsamma. Schybergson Finl. hist. 2: 240 (1889). Lars hade blifvit sin mors auktoritet. Rydberg Vap. 83 (1891). Vi skola utveckla oss till verklig själfständighet, så att vi ej träla under falska auktoriteter, de må nu vara en ultramontan papism eller ett ensidigt politiskt parti eller den så kallade allmänna meningen. Wirsén E. Key 63 (1900). jfr MISSIONS-AUKTORITET. — med försvagad bet.: sagesman, hemulsman; källa (för ett ord l. en ordbet. o. d.). Han är min auktoritet för denna uppgift. (Ett kors vid ett ord l. en ordbetydelse) utmärker att ingen auctoritet kunnat finnas för .. ordet eller ordbetydelsen. Melin Gr. lex. 1: X (1845); jfr BELÄGG-STÄLLE.
Ssgr (till II): AUKTORITETS-, numera mindre ofta AUTORITETS-BEHOF1003~, äfv. 0103~, stundom 10103~02. (Den skolastiska filosofien) karakteriseras af ett auktoritetsbehof, som ofta på ett naivt sätt yttrar sig. Rein Psyk. 126 (1876). —
-TRO~2, sbst. En blind, kritiklös auktoritetstro. J. Åström i LBÄ 36—38: 115 (1800). På intet håll verka band och auktoritetstro skadligare än inom vetenskapen. A. Wijkander i Ny sv. tidskr. 1880, s. 107. Descartes jäfvar all auktoritetstro. Hedin Ludvig XIV:s tidehvarf 39 (1895). —
-TVÅNG~2. Gällde det öfvertygelsen, stod han trygg dervid mot auktoritets- och opinions-tvånget. Valerius 2: 178 (1826).
Spoiler title
Spoiler content