AUSKULTATOR a͡u1skulta3tor2, äfv. a͡ω1-, stundom (utan diftongisering) a1ɯ- l. a1u- l. a1ɯ- l. a1u-, m.||ig.; best. -n; pl. -er -tatω4rer, äfv. 01040; äfv. AUSKULTATÖR -tatö4r l. -œ4r, äfv. 0104; best. -en, äfv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer ordet i lat. form med lat. böjning. Auscultatores i håffrätten. P. Brahe i HSH 31: 433 (1638); jfr AUSKULTERA 2.
Etymologi
[jfr t. auskultator, eng. auscultator, fr. auscultateur, af lat. auscultator, åhörare, vbalsbst. till auscultare (se AUSKULTERA)]
(föga br.) person som auskulterar. — särsk.
2) med. motsv. AUSKULTERA 4. Jag är öfvertygad, att ingen skall blifva en god auscultator endast genom bruket af sina öron. Levertin Williams Bröstsjukd. 81 (1838). Alla auscultatörer komma deruti öfverens, att uti œdema pulmonum (dvs. vid blodutgjutning i lungorna) .. kan bildas ett knistrande rassel (vid andningen). Därs. 92.
