SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
AUSKULTATIV, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr eng. auscultative; bildadt till AUSKULTATION o. AUSKULTERA]
(i Finl., mindre br.) som har säte (i kollegial styrelse o. d.) men ej stämma. H. Bergroth i Tidskr. ped. fören. 1895, s. 124. A. O. Freudenthal i Förh. o. upps. 15: 38 (1901).
Spoiler title
Spoiler content