publicerad: 1903
AZUR a3sur2, ngn gg a3ts-, äfv. 40, l. asɯ4r, ngn gg ats- (a`zur Weste, asúr Almqvist, àsur ell(er) asúr Dalin. I vers — ∪ Kellgren 2: 20 (1780), Leopold 2: 40 (1801, 1815), J. G. Oxenstierna 4: 15 (1815), Stagnelius 2: 126 (1821), Tegnér 2: 513 (1836; rimmande med masur), Snoilsky 1: 86 (1869, 1883), Gellerstedt Dikt. 21 (1871) m. fl.; ∪ — (best. ∪ — ∪) J. G. Oxenstierna 4: 102 (1815), Stagnelius 2: 167 (1821), Atterbom LÖ 1: VI (1854), Snoilsky 2: 202 (1881), Jensen Mickiewicz Tadeusz 103 (1898) m. fl.), r. l. m., sällan (ss. färgnamn) n. (Bildt Italien 50 (1896)); best. -n 32, äfv. 40, l. -en 040; pl. (poet.) -er040.
Etymologi
[jfr t. azur, eng. azure, af fr. azur, motsv. it. azurro, span. azul, blå, af arab. lāzuwerd, af pers. lādjwerd, lāžwerd, lasursten, lapis lazuli, blå färg. Det l hvarmed ordet urspr. började har i de romanska språken bortkastats, emedan det oriktigt uppfattats antingen ss. romansk best. art. l. ss. tillhörande den arab. artikeln al-; det finnes kvar i det på annan väg i vårt språk inkomna, etymologiskt identiska LASUR]
Anm. Ordet tillhör, liksom äfv. dess ssgr med undantag af några få af (delvis) mera teknisk karaktär (AZUR-BLÅ, -FÄRG, -FÄRGAD, -KOPPAR, -MES), (i sht i bet. 2) nästan uteslutande poesien o. den högre stilen. Särskildt nyromantikerna o. framför alla Stagnelius använde med förkärlek detta ord o. talrika mer l. mindre tillfälliga ssgr därmed; jfr: Romantikens städse gäckade längtan mot rena azurer och mystiskt blå dagrar. E. Kléen i Nord. revy 1897, s. 49; jfr 2 a slutet.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] ren o. klar himmelsblå färg. Åtskillige couleurer, såsom Carmin, Vermillon, Azur. Fischerström 2: 146 (1780). Men se! af guld och azur blänker / En Thron i molnets öpna famn. Kellgren 2: 20 (1780; jfr fr. ce n'est qu'or et azur, om ngt som är synnerligen praktfullt). Det är ibland de klara (emaljerna) icke mer än Aquamarinen, Azuren, det Gröna och Purpurn, som göra en god verkan (på silfvergrund). Miniaturskolan 105 (1784). En sommaräng, / Der .. riddarsporrens azur (förmäles) med den röda / Tjärblommans prakt. Stagnelius 1: 565 (1823). Fjällens Gentianer förlora sin azur i våra trädgårdar. Fries Bot. utfl. 2: 239 (1844). Du drager en mantel af azur. Gellerstedt Dikt. 1: 21 (1871; i tilltal till hafvet). Framför mig lågo de albanska och volskiska bergen i alla möjliga skiftningar af blått, från djup indigo till luftigt azur. Bildt Italien 50 (1896). — oeg. (jfr R. Berg i Språk o. stil 1: 49 ff.) Somliga scener i verlden stå för mig i ljusrödt, andra i kanelbrunt, andra i azur. Almqvist Herm. 6 (1833). — (mindre br.) om azur ss. färgämne l. färgstoff (jfr 2). Den första Azur, som nedflyter droppvis (från den blåa deg af lasursten m. m. hvaraf man bereder ultramarin), är den skönaste. När den börjar blifva mindre vacker, ömsar man kärl, för at särskildt emottaga den andre Azuren. Miniaturskolan 70 (1784).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (i poesi o. högre stil) om ngt som har en klar himmelsblå färg. Lätt på en flytande Azur han (dvs. Satan) sväfvar / Bland Glober utan tal. J. G. Oxenstierna 4: 102 (1815). Under himlens azur. Tegnér 2: 513 (1836). — särsk.
a) den klara molnfria himlen; den blå l. blånande rymden. Nattens drottning (dvs. månen) log, på azurn buren. Stenhammar 80 (1794). Leopold 2: 40 (1801, 1815). När skall hon (dvs. själen) lösas ur materiens hand? / När skall hon, lifvad af sin gudabrand, / Odödligt sig förlora i azuren ..? Stagnelius 2: 167 (1821). Jag kan aldrig utstudera om hon i botten är allvarsam, .. eller om hon der är lika lätt, som hennes yttre visar, en liflig sky flygande öfver azuren. Almqvist A. May 35 (1838). Svanhvit blef min brud, jungfruligt skön; / Med liljans växt, med ögon af azuren. Atterbom LÖ 1: VI (1854). Hanna såg ut mot de små purpurfärgade skyar, som seglade så oändligt högt uppe och långsamt försvunno i azurens djup. Ahrenberg Haap. 120 (1894). — i pl.: blånande rymder. Under milda, skärare azurer. Hammarsköld V. skr. 266 (1809). O, att .. redan i lifvet från jordens / Lif jag mig skilt, mot azurerne lyft på betraktelsens vingar! Stagnelius 1: 180 (c. 1818).
b) det blå l. blånande hafvet o. d. Jag sjunger om klippor som stupa / I rundel kring Napolis bugt / Och spegla i azurn den djupa / Lustgårdar med gyllene frukt. Snoilsky 1: 58 (1869, 1883).
Ssgr (de flesta poetiska o. tillfälliga; jfr anm. ofvan): A: AZUR-BAD30~ l. 03~2. Ögat glänste som en stjerna, / Tvagen i ett azurbad. Hedborn Minne 123 (1835). —
-BANA~20, sbst. l. -BAN~2. Dit (dvs. till ön Pafos) reste kärleken i luftens azurbana. Stenhammar 197 (c. 1798). Se dessa flämtande kometer, / Som svänga straffets blodbestänkta gissel / I ryslig dans på fästets azurban! Stagnelius 2: 228 (1821). —
-BLÅ~2. af en ren o. glänsande högblå färg som påminner om en klar högblå himmel. Svafvel brinner i syrgas med en skön azurblå låga. Berzelius Kemi 1: 147 (1808, 1817). Azurblått sammet. Mag. f. konst 1832, s. 28. Azurblå koppar. Lindeberg Humboldt Res. o. forskn. 1: 176 (1836); jfr -KOPPAR. Några af de mera allmänt begagnade färgerna må i korthet omnämnas .. 24) azurblå (azureus), rent, glänsande blått. — 25) himmelsblå (coeruleus). Thomson IX (1862). Vattnet .. hade sin allra azurblåaste färg. Melander På långtur 111 (1896). oeg. (jfr R. Berg i Språk o. stil 1: 49 ff.) Jag tänker förtälja gröna händelser, azurblå händelser, kanske ock saffransgula. Almqvist Herm. 11 (1833). —
-BLÅTT~2, n. Min rosendrottning .. klädd i azurblått. Atterbom LÖ 1: 75 (1824, 1854). Marinblått (äfven ultramarin, asurblått, outremer): högblått, luckert, lätt pulver. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 16. —
-DJUP~2, sbst. Utan hvila / Ses han (dvs. floden) ila, / Vill i azurdjupets ro / Sig förlora. Stagnelius 2: 152 (1821). —
-FÄLT~2. särsk.
a) om (den blå) himlen. På himlens azurfält. J. G. Oxenstierna 5: 13 (c. 1817). Atterbom LÖ 2: 401 (1827, 1854).
b) om blått fält i vapensköld. (Rinaldo) Käns af sin silfverörn i azurfält igen. J. G. Oxenstierna 5: 77 (c. 1817). —
-FÄRG~2. Fischerström 1: 19 (1779). Lidner 1: 181 (1789). Himmelns azurfärg. Hedborn Minne 56 (1835). Uppf. b. 3: 530 (1873). —
-FÄRGAD~20, p. adj. Adlerbeth Æn. 107 (1804, 1811). Törneros Bref 1: 378 (1833). A. Grafström 2: 26 (1864). —
-GLANS~2. Klart skimrar i violers krans, / .. En källa der med azurglans. Stagnelius 2: 200 (1821). —
-GRUND~2, r. l. m. azurblå bakgrund l. botten o. d. Hvad dunkla bojor fängsla dig, / Du hulda, som från azurgrunden / Så tyst, så vänligt helsar mig? Stagnelius 1: 187 (c. 1815; framställdt ss. yttradt af Narcissus till hans spegelbild i källan). Hedborn Minne 120 (1835). På Trajani stod (dvs. Trajanuskolonnen) voro figurerna förgyllda på azurgrund. Palmblad Fornk. 2: 287 (1844). —
-HIMMEL~20. Stagnelius 2: 169 (1821). Tranér Anakr. 188 (1830, 1833). i bild. Vårt inre blir (då vi sjunga) en azurhimmel, / Der, som en lärka .., / Vår ande svingar upp till solens nejd. Atterbom LÖ 2: 8 (1827). —
-HVALF~2. om (det blå) himlahvalfvet. Hur nattens stjernor herrligt pråla / På azurhvalfvets dunkla grund! Stagnelius 2: 663 (1815). Crusenstolpe Mor. 1: 272 (1840). Gellerstedt Dikt. 2: 95 (1881). —
-KLAR~2. Atterbom LÖ 1: 270 1824, 1854). Luften är så mild och Himlen azurklar. Wadman Saml. 1: 113 (1830). Men plötsligt sågs .. / Vesuvens spets .. / Och golfens rund, den azurklara, djupa. Wirsén Dikter 12 (1876). —
-MES~2. [namnet föranledt af fågelns färg] mesarten Parus cyanus Pall. Nilsson Fauna II. 1: 423 (1824, 1858). Azurmesen är en bland Europas vackraste småfåglar. .. I Sverige är han skjuten en gång vid Säby i Södermanland. Kolthoff o. Jägerskiöld Nord. fågl. 37 (1898). —
-PÄLL~2. om (den blå) himlen. Wadman Saml. 1: 182 (1830). Under azurpelln, af Aurora / Gullbroderad, unga paret står. Hedborn Minne 106 (1835). —
-SAND~2. om (ngt slags) blå skrifsand. Jag (skref) med en guldpenna sirligt .. ett qvitto, som beströddes med azursand. Atterbom Minnen 22 (1817). —
-SKIFTANDE~200, p. adj. skiftande i azurblått. I purpurvågor / Guldbelagda, azurskiftande / Blomma vesterns moln vid qvällens lågor, / Och i fägring alla dalar le. Sätherberg Dikter 152 (c. 1838). —
-SKRUD~2. azurblå skrud l. klädnad. Glädjens .. ljusa hamnar / I Himlens stjernbeströdda azurskrudar / Kringfläktade (i drömmen) hans själ. Kellgren 2: 212 (1792). Tegnér 2: 390 (c. 1820). —
-SKUGGA~20, sbst. Här (i ”Sirenernas grotta” vid Sorrento) älskar hafsfruns unga ätt / Att sola sig och blunda, / Och azurskuggor spela lätt / På former, varma, runda. Snoilsky 1: 67 (1869, 1883). —
-SKY~2, sbst. Lidner 1: 195 (1789). I silfvervåg han (dvs. bäcken) speglar / Den klara azur-skyn. Wallin Vitt. 1: 246 (1812). C. F. Dahlgren S. arb. 2: 227 (c. 1835). —
-SKÄR~2, adj. af en skär himmelsblå färg. bildl.: af en himmelsk skärhet. Låt ett doft utaf din (dvs. minnets) mantel (i dödsstunden) bilda / En gloria kring min azurskära panna! Elgström 61 (c. 1809). —
-SLÖJA~20, sbst. Dagens guld på nattens azurslöja / Olympiskt blänker. Stagnelius 1: 492 (1821). Wirsén Ton. o. sägn. 12 (1893). —
-VÅG~2. Oss tände samma eld. — Ur azurvågens sköte / Du äfven trånande dig sträckte till mitt möte. Stagnelius 1: 194 (c. 1815; framställdt ss. yttradt af Narcissus till hans spegelbild i källan). —
B (†): AZURS-EMALJ. emalj af azurblå färg. Det Blå (vid emaljering) göres af samma Azurs-emalj, hvaraf Målare betjena sig. Miniaturskolan 109 (1784).
Spoiler title
Spoiler content