BACKBRÄNNA bak3~brän2a, sbst.1, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(backe- Schroderus Comen. 52 (1647; i reg. o. 1640 års uppl.: back-), Lind (1749, under besem-kraut))
I. (†) ett slags sjukdom på säd; brand l. rost. Hetnar thet (fallande regnet) omycket (dvs. för mycket), så blifver ther aff Backbränna och Axebränna. Schroderus Comen. 52 (1640, 1647; i den lat. öfv.: uredo seu rubigo; i den t.: Meel-Thaw (Brand)).
II. benämning på vissa växter af familjen Cruciferæ, hvilka fått detta namn på grund af sin förekomst på torra ställen (jfr BACKE, sbst.3 4) samt sin bittra, liksom brännande smak. — särsk.
a) (†) Lepidium ruderale Lin., gatkrasse, backkrasse. Thlaspi minus Germanicum, iberis minor. Walkrasse, Sookrasse, Backebrenna. Franckenius Spec. I (1659). Bromelius 50 (1694). Lind (1749, under besem-kraut).
b) (†) Thlaspi arvense Lin., skärffrö, penninggräs, penningskärf. Thlaspi vulgare segetum, Vägkrassa, Backebränna, Bondesenap, Åkerpenningegräs. Linder Flora Wiksb. 37 (1716).
c) [benämningen af E. Fries öfverförd på detta släkte] om arter af släktet Arabis Lin., särsk. växten Arabis thaliana Lin. Fries Utfl. 3: 207 (1864). Dens. Ordb. (c. 1870). Normalfört. öfv. sv. växtn. 27 (1894).
