publicerad: 1898
BACKE bak3e2 (ba`cke Weste), sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((† utom i Finl.) -or (till sg. backa) Rel. cur. 11 (1682)).
Ordformer
(-e i nom. Helsingius (1587), Cellarius (1699) osv., i oblik kasus Gyllenius 19 (c. 1640) osv. — -a i nom. Columbus Ordesk. 21 (1678), Rudbeck Atl. 3: 27 (1698), Cellarius Reg. (1699, 1729), Tuneld 2: 22 (1741, 1773), Strinnholm Hist. 4: 97 (1852; i ssgn ättebacka), i oblik kasus Hes. 20: 28 (Bib. 1541), Cellarius (1699, 1729, under clivus), Schenberg (1739, 1747), Celsius G. I 318 (1746, 1792). — back Topelius Läsn. f. barn 7: 29 (1891; i barnrim). — baka Rudbeck Atl. 3: 27 (1698), i etymologiserande syfte användt skrifsätt)
Etymologi
[fsv. bakke, motsv. d. o. nor. bakke, isl. bakki. En ursprungligare form med icke assimileradt nk återfinnes i d. banke samt meng. banke (eng. bank), hvilket sannol. är lånadt från ngt nord. spr.; jfr äfv. sv. dial. banke, tvärslå å kälke osv. (med bet.-utveckling liknande den hos BALK o. BANK). Ordet är en sidoform till det från nt. lånade BANK med liknande bet.; jfr det nära besläktade o. i vissa fall äfv. med afs. på bet. närastående BÄNK, sbst.1 Möjl. har i backe uppgått äfv. ett ord utan ursprungligt n i roten; se Friesen Germ. mediagem. 100. Jfr för öfr. Tamm]
1) (numera föga br. utom i sydligaste o. sydvästra Sv.; se dock a) (tämligen betydlig) fritt belägen, af grus, jord, mindre stenar o. d. bestående (någorlunda långsluttande) upphöjning öfver mer l. mindre jämnt plan; höjd, kulle. Alla bärg och backar skula förnedras. Luk. 3: 5 (NT 1526; öfv. 1883: alla berg och kullar skola sänkas; Luther: hügel). The rwm ther Hedhninganar .. sina Gudhar tient haffua, ware sigh på högh bergh, på backar, eller vnder gröön trää. 5 Mos. 12: 2 (Bib. 1541; öfv. 1893: berg och höjder). Byiar eller Städher (i Nillandet) .. äre bygde på höghe Backar. Lælius Res. 1: 58 (1588, 1595). Liten backe watnet stämmer. Arrhenius Psalmeprofwer 50 (1691). Een Baka är på wårt mål een Jordhögh. Rudbeck Atl. 3: 27 (1698). Vppå en liten backe af wida vthseende (dvs. med vidsträckt utsikt) .. ligger thet fordom hedna och för hela Riket Yppna afguda Templet Upsala. Peringskiöld M. Upl. 134 (1710). Vi .. sågo Solen gå nid om backarna. Mörk Ad. 2: 312 (1744). Fången .. miste sit hufvud, samt steglades uppå en backa utom staden. Celsius G. I 318 (1746, 1792). Backar. Härmed förstås mindre högder, hvilkas innandöme kan vara jord, sten, sand, grus, m. m. Fischerström 1: 281 (1779). På backar böra Landtgårdar hälst anläggas. Därs. 282. Buskar, sten och backar / uppsparkas öfverallt. Tegnér 1: 72 (1825). Vanligtvis äro (jordbyggarnas bostäder) .. nedgräfda i någon backe eller sluttande sandkulle. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 26 (1864); jfr 2. Du är blott en vanlig backe, / Palats, som sjunkit i grus! Snoilsky 1: 19 (1869). jfr GALG-, GRUS-, GRÅSTENS-, GÄRDES-, JORD-, KVARN-, LJUNG-, PELAR-, PYSSLING-, SAND-, SKAL-, SKOGS-, SOL-, STEN-, TINGS-, TOLFT-, ÄNGS-BACKE m. fl. — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. öfver berg och backar o. d. (jfr 2). Vi ska dansa öfver berg och backar (i folkleken Höga berg och djupa dalar). Så har jag som en elg kring berg och backar flängt. Bellman 1: 152 (1771). Stagnelius 2: 613 (c. 1820). Springa kring berg och backar. Almqvist Tre fruar 1: 17 (1842).
b) med särsk. afs. därpå, att sådana höjder äro ouppodlade o. otjänliga för odling. (Egendomen) har .. 72 tunnl. 28,5 kappl. ängsmark, 33 tunnl. 10,6 kappl. backar. SD(L) 1898, nr 210, s. 1 (i annons). jfr BACK-MARK.
c) (†) om grafhög. Backar vpkastadhe widh wäghen, ther man the slagna .. vnder begraffuet hadhe. 1 Mack. 11: 4 (Bib. 1541). Hwita Sanden, hwar af Backen war upkastadt och giordt. Rudbeck Atl. 1: 140 (1679). — jfr ÄTTE-BACKE.
d) bildl. om vågor. I backarna på Ålands haf / Gungar re'n min käresta på skutan. Lenngren 162 (c. 1800); jfr 2.
2) [jfr motsv. anv. i nor.] sluttning af höjd l. höjdsträckning. Somlige vetta säija att Rår och Rör äro anten på högden eller i lägden (dvs. i dalen), men inthet på sijdhorne i bakkarne. Bureus Suml. 211 (c. 1600). Utför backarna uti skogen. Rudbeck Atl. 1: 128 (1679). Ju sluttare (dvs. brantare) Backa, ju mindre Swartmylla. Därs. 134. Belägenheten (på Gotland) är öfveralt at anse såsom flackländig, sedan man .. haft nödigt, at förut liksom bestiga en hela Öen omgifvande backe eller brant. D. Tilas Præs. i VetA 1765, s. 47. Fischerström 1: 282 (1779). Ungefärligen midt i backen ställde de sig till motvärn. Kolmodin Liv. 2: 246 (1832). Man borde före natten hinna härberget Talavid i backarne vester om Jönköping. Rydberg Vap. 5 (1891). En mot en angränsande myr sluttande gräsbevuxen backe. PT 1898, nr 127 A, s. 4. jfr HERRGÅRDS-, SAND-, SKID-, SLOTTS-, SOL-BACKE m. fl. — särsk.
a) om ställe där en väg går fram: stigning l. sänkning (på vägen). En brant, lång, svår, besvärlig backe. Tröttna midt i backen. Streta, sträfva uppför en backe. Forbönderna kommo hvarandra till hjälp i backarna. Pusta i backarna. Låta hästen gå (i skridt) uppför och springa utför backarna. Strax vid staden vidtager en lång följd af backar. Vägen är full med (l. af) backar. Abrahamsson 426 (1726). En Backa hade vi på vägen, som var ungefähr 1/8 mihl upföre och lika lång nedföre. Linné Öl. 21 (1745); jfr 1. I hvarje backe sprungo vi karlar af. Törneros Bref 1: 135 (1825). Det höga stället kallades en kulle, och där vägen gick uppför eller nedför kullen, var en backe. Topelius Nat. 136 (1891). De Geer Minnen 1: 18 (1892). ”Sega” backar. Östberg Hjulr. 90 (1897). Lättheten att ”klämma” backen är också beroende på (velociped-)utvexlingens storlek. Därs. 91. jfr NEDFÖR(S)-, UPPFÖR(S)-, UTFÖR(S)-BACKE m. fl. — särsk.
α) i adverbiala uttr. för att beteckna en viss beskaffenhet hos den väg på hvilken en rörelse försiggår.
α') [jfr t. bergauf, bergan, fr. amont] i uttr. uppför backe, uppför, uppåt. Det bär uppför backe. Weste (1807). Endast uppför backe få hästarne gå (i skridt). Snellman Tyskl. 41 (1842). Jag fick .. gå till fots hem — fem mil uppför backe. Nyblom M. Twain 2: 136 (1874). — (†) i best. form. Lind (1738).
β') [jfr t. bergab] i uttr. utför backe o. d., utför. Vthför backa går altijd lätt. Grubb 840 (1665). Kommer den ena (vagnen) jämna wägen, och den andra backa utföre .., så wäger (dvs. väjer) den, som har jämn wäg, undan för den, som kommer backa utföre. Abrahamsson 426 (1726). — (†) i best. form. Lind (1738).
γ') i uttr. vägen (l. det) bär backe upp och backe ner, uppför backe och utför (l. nedför) backe, backe uppför och backe utför o. d. för att beteckna, att vägen går i ständiga stigningar o. sänkningar. På en ojämn väg, backe up och backe ner. Kellgren 3: 197 (1792). Nordenskiöld 2: 339 (1881). — i bild (jfr β). Ärans väg är tväggehanda: den ena bär .. backa upföre och backa utföre; den andra är jämn och rät. Tessin Bref 1: 218 (1753). Backe upp och backe ner / går det här i lifvet. GHT 1898, nr 59 B, s. 3.
β) i bild (jfr α γ' slutet). Streta uppför lifvets l. befordringarnas backe. Lyckans kullriga hjul kan lättliga stjelpas i backen. Nicander. G. sann. 88 (1767). (De forna pojkarna streta nu) Tungt i den branta backen, / Der Lyckans tempel är. Lenngren 16 (1797). Tre backar lång är din jordiska bana. C. F. Dahlgren S. arb. 1: 241 (1827). — särsk.
α') [jfr fr. gagner la colline] med afs. på ngn viss svårighet l. ngt visst hinder för en persons verksamhet. Hielpa enom lasset öfver Backen. Serenius (1741). Komma, vara öfver backen. Weste (1807). Kindblad (1867). — jfr BESVÄRS-BACKE.
β') i uttr. sakta i backarna o. d., ofta ss. uppmaning till ngn att icke vara för ifrig l. förhasta sig med ngt. Backman Reuter Lifv. på l. 1: 36 (1870). Nyblom M. Twain 118 (1874).
b) (bl. i Finl.) kälkbacke; i förb. skrinna l. åka backe. Vi skola låta honom åka backe, föreslog någon. Hertzberg Sak. Pyör. 169 (1886). jfr: Vi åkte backe på backe ända till skymningen. Tavaststjerna Aho 11 (1886). — jfr KÄLK-, SKRINN-BACKE.
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. isl. samt ex. från Tilas under 2] (numera knappast br.) hög strand, strandbrink, åbrink. Gyllenius 19 (c. 1640). — jfr STRAND-, Å-, ÄLF-BACKE.
4) [jfr motsv. anv. i nor.] (någorlunda högt o. fritt belägen, fast o. torr, bar) mark l. jord; oftast i sg. best., numera nästan alltid föregånget af prep. i l. på. De Dödas (brända) Ben äro .. i krukor satte, och förde til en annan ort, och på släta Backan .. nedsatte, och .. annan sand eller lera tagen och kastad up, til en kulle öfwer Krukan. Rudbeck Atl. 1: 136 (1679). Sen klädde de .. av mig spritt naken ock lät mig ligga .. på bara backen i ett lider. Landsm. XIII. 6: 63 (cit. fr. 1758). Mangårds byggningen .. blef .. upbygd på en ny tomt och backe, som är 8 alnar hög öfver det medelmåttiga vattubrynet i Ljusna elf. C. Knutberg i VetAH 17: 16 (1756). Nyttigt är, om backen, hvarpå hus sättjas, är eller göres afhällig på alla sidor. Dens. Därs. 20. Sömnen smakar ibland som bäst på steniga backan. Nicander G. sann. Q 4 b (1767); jfr a. Hufvud i backen, / Hviter i nacken; / Bena i vädre' / Med gröna kläder — ? Dybeck Runa 1847, s. 42 (folklig gåta om hvitlöken). Dessa jord-kulor (äro) nedgräfda i backen .. (och) bilda således invändigt en grop. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 163 (1868). jfr GRÖN-, LAND-BACKE(N). — särsk.
a) i motsats till bostad o. d.: (den) bostad(en) l. byggnad(en) omgifvande mark(en); bar mark. Den enögde best Polyphemus .. / .. kröp ut oc låg på backen i solen. Stiernhielm Bröll. 61 (c. 1650). Mitt i natten kunna .. (indianerna) stiga vp, koka, och äta på backan, ther the äro. A. Sandel hos Swedberg Amer. 54 (1714). Ut ur stugan, ut på backen! Bellman 4: 69 (1791). Han gick ut på backen, il sortit sur l'esplanade. Weste (1807). Långt ut på backen kände man stek-os. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 266 (1831). En särskild ugn .. ställd på backen under bar himmel. Castrén 2: 80 (1845). Björkman (1889). jfr BLEK-, GRAF-, GÖDSEL-, KYRK(O)-, SKRÄP-, SOP-, STICK-, VED-BACKE m. fl. — särsk. [jfr nor. vara l. koma paa berran bakkje] bildl. i uttr. vara l. stå l. komma (osv.) på bar backe, stundom på bara backen, vara l. blifva utan tak öfver hufvudet, vara l. blifva fullständigt utblottad l. utan tillgångar; sätta ngn på bar backe, vålla, att ngn blir utan tillgångar. Etre sur le pavé, .. stå på bara backen, vara husvill, utan tjenst el. uppehälle. Holmberg (1795, under pavé). En adelsman och militär .. (kan) omöjligt med sin hustru .. vara på bar backe. Blanche Tafl. 2: 40 (1845, 1856). Jag kommer på bara backen, om de nu mäta ut min häst, mina kor och min vinterspanmål. Topelius Vint. I. 2: 335 (1860, 1880). Fadern dog och .. familjen stod der på bar backe. Lundquist Profil. 3: 53 (1888). Jag vågar påstå, att vi såsom riksdagsmän icke hafva rätt att sätta alla dessa personer på bar backe. P. Reuterswärd i 1 kam. prot. 1893, nr 7, s. 11. (föga br.) Om en man .. rifver (sitt hus) .. så måste han vara säker på sig, att han har tillgångar .. att bygga ett nytt, ty eljest blir han ute på bar backe. Læstadius Journ. 209 (1831).
b) elliptiskt för ngn ssg. — särsk. [jfr sv. dial. backe (Rietz 20)] om vedbacke. Sammalunda bör en Dräng anten hemma på Backen eller bårta sköra (dvs. såga) och klyfwa 1 Famn Wedh. Rålamb 13: 52 (1690); jfr Salander 170 (1727).
c) i uttr. regnet l. det står som spö(n) i backen, det ösregnar (jfr 5). Då störtskuren tillika .. med fördubblad häftighet öste ned, eller som allmogen i Småland yttrar sig, stod som spön i backen. Cederborgh OT 4: 11 (1818). Regnet stod som spö i backen. Hultin V. skr. 250 (1867). Ahrenberg Öst. 43 (1890).
5) (i sht hvard.) i sg. best. om marken l. jordytan (l. golfvet o. d.) ss. det lägst belägna planet, i sht ss. slutmålet l. gränsen för fallande l. nedåtgående rörelse. Klåckan hänger ett lithet stycke ifrån backen. Gyllenius 216 (1654). Hela kroppen hängde (under tortyren) på armarna. ock jag tänkte de skulle slitas ifrån kroppen, ty fötterna räckte inte neder åt (dvs. ner till) backen. Landsm. XIII. 6: 65 (cit. fr. 1758). Man gjorde halt, så fort man hann, / Och hoppade i hast till backen. Strandberg 3: 27 (1855; i rim). — särsk.
a) [jfr nor. detta, kasta, slå i bakken] i förb. med intr. o. tr. rörelseverb l. därmed jämförliga uttr. Falla, ramla i backen. Dra, slå någon i backen. Släppa något i backen. När hon (dvs. vipan) skall alt ta inn, så trillar hon i backen. G. Cederhielm Vitt. 128 (c. 1700). Ryttaren släpade han (dvs. Härkuller) efter sig tils han damp i backen. Dalin Vitt. II. 6: 114 (1740). Hästen slog .. (ryttaren) i backen så at han bröt halsen. Lagerström Bunyan 3: 190 (1744). Skepparn släppte glaset knaps! i backen, när jag skuttade in genom dörren. Bellman 5: 180 (1781). Aj! den svängen! .. / Jag så när i backen låg. Envallsson Slåtter. 44 (1787). Med ett Peru uppå fracken .. / kommer hjelten, men i backen / tumlar han för kung och land. Tegnér 2: 32 (1819). Nu, bums ner i backen! Sturzen-Becker 3: 186 (1861; om nedstigande från ett träd). Så respekterad och afhållen är han att hvarenda flicka här skulle niga i backen, om han friade. Carlén Skugg. 1: 28 (1865). Rydberg Vap. 35 (1891).
b) (hvard.) bildl. i uttr. (kunna l. vilja) slå sig i backen på (ngt), (kunna) svärja på. M. Choræus (1802) hos Ljunggren SVH 3: 373. Det kan ni slå er i backen på. Nyblom Hum. 228 (1874, 1883). Benedictsson Fru M. 328 (1887). (Han) sade, att han slagit sig i backen på att krossa de dumma konventionella bruken. Elsa i Upsala 97 (1897).
Sammansättningar.
Anm. De flesta af nedan anf. ssgr ansluta sig till 1 l. 2. Åtsk. af dem, särsk. en del namn på växter, hafva snarast utgått från bet. 4, men hänföras vanl. af det nuv. språkmedvetandet antingen till 1 (i de trakter där denna bet. är lefvande) l. till 2.
A: BACK-AKTIG. (†) backig. Backachtigh .. clivosus. Wollimhaus Syll. (1649). Ehrencrona (c. 1730). —
-ANIS3~20. umbellatväxten Pimpinella Saxifraga Lin., nära besläktad med anisväxten, Pimpinella Anisum Lin.; ängsanis, allbotsrot, backört. Normalfört. öfv. sv. växtn. 20 (1894). —
-BLOMMA~20. Gula aurikler äro .. (vid Genève) vanliga backblommor. Bremer G. verld. 1: 187 (1860). —
-BORGARE. (enst., †) De gemena ryktena om förgift .. hafva genom resande absurda backborgare penetrert ända till vår menighet. Porthan Bref 383 (1797; möjl. felaktigt för brackborgare; jfr BRACKA). —
-BRINK~2. (-brinke Meurman (1846)) (föga br.) mindre, brant höjd l. sluttning. Inga stenar blef jag här varse, undantagandes några helt små uti backbrinkar. Kalm Resa 3: 59 (1761). Möller (1790). Europæus (1852, under backhympel). —
-BRÄNNA, se d. o. —
-BÄR~2. [jfr sv. dial. backbär (Rietz)] (föga br.) smultron. Linné Flora nr 450 (1745, 1755). Smultron, Backbär .. Jordbär. Rothof 469 (1762). Retzius Flora 260 (1806). särsk. = -SMULTRON. Fries Ordb. (c. 1870). jfr Dalin (1850). —
-DIKE~20. (backe- Rålamb) dike som löper långs med underkanten af backe o. upptager backvattnet; laggdike. Rålamb 13: 16 (1690). Arrhenius Jordbr. 1: 47 (1862). Alla för fältets torrläggning nödiga öppna diken, sålunda icke blott afloppsdiket, utan äfven backdiken, afledningsdiken, samt afskärningsdiken. SFS 1886, Bih. nr 85, s. 3. —
-FULL~2. (föga br.) Man .. hade backfull och trång väg in till Bjursås. Linné Ungd. 2: 237 (1734). —
-GRUS~2. Den mjöliga, steniga massa, hvaraf vårt backgrus består. C. W. Paykull i Läsn. f. folket 1867, s. 88. —
-HARE, se d. o. —
-HUMLE, se d. o. —
-HYMPEL. (i Finl.) mindre höjd l. kulle. Snellman Tyskl. 41 (1842). Lon lagade sig undan .. på andra sidan backhympeln. Lindholm Sibbo 1: 122 (1890). —
-HÖ~2. —
-KLINT~2, sbst.2 (föga br.) växten Centaurea Jacea Lin., rödklint, rödklätt. Fischerström 4: 328 (1792). Rothman Bisk. 1: 228 (”218”) (1800). —
-KNALLE~20. mindre, brant backe. Deleen (1829). En backstuga, hvars väggar till större delen utgjordes af en backknalles sluttningar. Strindberg Sv. öden 3: 295 (1890). —
-KRASSE~20. växten Lepidium ruderale Lin.; jfr BACKBRÄNNA, sbst.1 II a. Wahlenberg Flora 424 (1824, 1831). —
-KRÖN~2. Ahrenberg Öst. 46 (1890). Den mäktiga, skogbeväxta sandås, som .. på backkrönet uppbär Uppsala gamla kungaslott. C. R. Nyblom i Läseb. f. folksk. 131 (1892). —
-KULLE~20. (föga br.) = BACKE 1. Hvarenda backkulle (är) öfversållad med grafhögar. H. Hofberg i Sv. tidskr. 1875, s. 392. —
-LERA~20. C. J. Cronstedt i VetAH 1: 120 (1739). särsk. om ett slags sandjord med ringa halt af lera. När mojorden .. är blandad med lera och leraktigt slam, kallas hon äfven backlera, emedan hon är fin och hvit som mager lera, och förekommer oftast på backsluttningar, hvarifrån myllan blifvit bortsköljd. Arrhenius Jordbr. 1: 20 (1862). —
-LID~2. (mindre br.) Jag såg .. dessa (stärkbärs-)buskar trifvas ganska väl i backlidar, och merendels på torra och magra ställen. Kalm Resa 1: 30 (1753). —
-LOSTA~20. [jfr sv. dial. backlosta (Rietz)] gräset Bromus tectorum Lin. Wahlberg Foderv. 117 (1835). —
-LÄND~2 l. -LÄNDT~2. [jfr sv. dial. backländt (Rietz), d. bakkelendt] = följ. —
-LÄNDIG~20. (mindre br.) backig. Backländig och små-kullig mark. D. Tilas Præs. i VetA 1765, s. 55. Tuneld 1: 478 (1773). Dalin (1850). —
-LÖPARE~200. jfr följ. En uppvisning i backlöpning af goda backlöpare från Stockholm. SD 1895, nr 42, s. 8. —
(jfr 1 b) -MARK~2. Egendomen .. innehåller .. 1,23 hektar åker, .. och 1,97 hektar backmark. PT 1896, nr 125 B, s. 1. —
(4) -MARKNAD~20. (numera knappast br.) marknad på (öppna) fältet; motsatt TORG-MARKNAD. Ännu i min första ungdom ansågos (i Värmland) dessa så kallade backmarknader för ett ibland de högsta nöjen. H. Lilljebjörn 1: 40 (1865). —
-MYNTA. [jfr nor. voldmynte samt t. feldmünze] (†) förmodl.: växten Calamintha Acinos Clairv., harmynta, bergmynta, backsafver. B. Olavi 144 b (1578). —
-NEJLIKA~200. [jfr t. feldnelke] växten Dianthus deltoides Lin., ängsnejlika. Ekström Mörkö 126 (1828). —
-RINKA~20. [jfr sv. dial. backrinka, backringa; ordets andra ssgsled är af ovisst ursprung; jfr Rietz 532] = BACKHUMLE 3. Dybeck Runa 1847, s. 24. —
-RYGG~2. Vid vägen .. ses flere kullar och små backryggar utsträckte ungefär i N(orr) och S(öder). Hisinger Ant. 7: 38 (1840). —
-RÖR~2. om vissa på torra ställen växande arter af grässläktet Calamagrostis Roth.; jfr följ. S. Almqvist i NF 2: 1518 (1878). —
-SAFVER~20. växten Calamintha Acinos Clairv. Normalfört. öfv. sv. växtn. 18 (1894). —
-SITTARE~200. (föga br.) ”Grä(s)sätismännen” eller sådana som ”sutto på gräset”, ”bara backen”, backsittare och inhyseshjon. Holmberg Nordb. 464 (1854). —
-SKAFTING~20. gräset Brachypodium pinnatum P. Beauv., axlosta, sparrlosta. Wahlberg Foderv. 157 (1835). Normalfört. öfv. sv. växtn. 35 (1894). —
-SKIDA~20, för backlöpning; mest i pl. Backskidor af Telemarkens modell. Priskur. fr. Langborgs idrottsmag. 1892, s. 5. —
-SKVAL~2. [jfr sv. dial. backskval (Rietz)] (mindre br.) = -VATTEN. Backsqval kan endast igenom grafvar och diken hjelpas. Fischerström 1: 286 (1779). Dalin (1850). Kindblad (1867). —
-SLUTTNING~20. (backe- Linnerhjelm 1 Bref 143 (1796)) Clöstret står på backslutningen af Horeb. Eneman 2: 33 (1712). De guldfärgade solvändorna, som växte der i backsluttningen. Lönnberg Blad fr. skär. 69 (1876). —
-SMULTRON~20. växten Fragaria collina Ehrh.; jfr -BÄR. Fries Ordb. (c. 1870, under smultron). Normalfört. öfv. sv. växtn. 21 (1894). —
(3) -STOCK~2. (backa- Hildebrand) [jfr isl. bakkastokkar (pl.)] (fordom) om stock tillhörande det underlag hvarpå ett skepp hvilar under byggnad l. reparation; bäddstock. C. R. Berch Præs. i VetA 1766, s. 17. H. Hildebrand Sturl. 1: 247 (1869). —
-STUGA, se d. o. —
-SVALA ~20. fågeln Hirundo riparia, strandsvala. Linné Fauna nr 273 (1746, 1761). Nilsson Fauna II. 1: 262 (1824, 1858). Backsvalan l. Strandsvalan .. gräfver med stor hastighet flere fot långa, vågräta gångar i jordbrinkar och sandbackar för att deri lägga sina ägg och hvila sig. C. R. Sundström i NF 6: 1275 (1883). —
-SYRA~20. bottensyra, bergsyra; jfr -VATTEN. Wijnblad Tegelbr. 53 (1761). Back-syra härkommer af sten, berg och mo, afhjelpes med diken på tväran emot backar och högder. Fischerström 1: 523 (1779). Täckdikning företages numera i många delar af länet, hufvudsakligen för afledande af källsprång och backsyra. C. Rydqvist i LAH 1865, s. 41. Cnattingius (1894). —
-SÖTA~20. (backe- Franckenius) ärtväxten Astragalus glycyphyllos Lin. Glycyrrhiza sylv. Wild Lakrijs, Backesöta. Franckenius Spec. I (1659). Fries Ordb. (c. 1870). —
-TIMJAN~20. (backe- Tillandz (1683), Juslenius (1745)) växten Thymus Serpyllum Lin. Serpillum .. Ruusört, Backetimian. Tillandz (1683). Linné Flora nr 535 (1745, 1755). Back-Timiam v(äxer) på backar. Thee af örten botar hufvudvärk efter rus. Hoffberg Växtr. 267 (1792). Fries Ordb. (c. 1870). —
-TÅTEL~20. gräset Aira flexuosa β montana Lin. Linné Flora nr 72 (1745, 1755). Retzius Flora 34 (1806). Deleen Ordl. (c. 1840). —
-VATTEN~20. om vatten som strömmar till åkrar från angränsande backar; jfr -SKVAL, -SYRA. Skall åkren rätteligen ifrån syra och back-vattn blifva fredad, få diken ej anläggas uti rät linea, längs efter backen, utan i Zickzack. J. Haartman i VetAH 40: 118 (1779). Olägenheten af tillströmmande backvatten. C. F. Toll i LAT 1865, s. 371. —
-VIPPA~20. växten Pulsatilla vulgaris Mill.; jfr -SIPPA. Wahlenberg Flora 369 (1824, 1831). Fries Ordb. (c. 1870). Normalfört. öfv. sv. växtn. 29 (1894). —
-VÄPPLING~20. klöfver, väppling. Aspelin Flora 42 (1749). särsk. = -KLÖFVER. Möller (1790). Hoffberg Växtr. (1792). Fries Ordb. (c. 1870). —
-ÅKER~20. Backåkrarne äro igenlagde, ty man behöfver dem ej längre, sedan man erhållit de släta fälten. Hildebrand Sv. medelt. 1: 34 (1879). —
(2 b) -ÅKNING. (i Finl.) kälkbackåkning. Vi måste .. säga farväl åt vår backåkning för detta år. Hertzberg Sak. Pyör. 8 (1886). —
-ÖRT~2. (föga br.) = -ANIS. Pimpinella backört. Var. rer. 58 (1538). Backört .. Pimpinella .. skal .. insyltas (på följ. sätt). Månsson Ört. 265 (1642). Stor pimpinellegräs, back-ört, bröst-ört. Lind (1749, under stein-peterling).
B: BACKA-STOCK, se A. —
C: BACKE-DIKE, -HÄSTRÄFSA m. fl., se A.
Spoiler title
Spoiler content