BACKHARE bak3~ha2re (ba`ckhare Weste), i bet. 1 m.||(ig.) l. r., i bet. 2 m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(backe- Tidström 32 (1756))
1) (föga br. utom i b) benämning på vanliga haren, i sht ss. lefvande i kuperad terräng. Hararne, som här (dvs. i trakten af Malmö) finnas, äro större än backehararne uppåt landet. Tidström 32 (1756). — särsk.
b) (fullt br.) i uttr. rädd som en backhare. Han är .. enfaldig, som en sexman, och rädd, som en backhare. Göteb. m. 1760, s. 280. Blanche Tafl. 2: 125 (1845, 1867).
c) i bild, närmande sig 2. När man tar backharar til anförare, räfvar til rådgifvare och vargar til domare. Envallsson Peter d. store 10 (1799).
2) bildl.: person som är rädd af sig, pultron; starkare än det i samma bet. brukade HARE. Huru står det till med dig, du rädda backhare? Robinson Cr. 9 (1752, 1772). Man bör icke låta skräma sig af några backharars berättelser. Sparre Frisegl. 168 (1832, 1868).
