BADEL, m.; pl. -dlar.
Etymologi
[fsv. badhul, bädhil; se för öfr. BALE]
(†) bale, rede, liggplats (för fåglar). När the (dvs. svanorna) begynna til at wärpa, göra the sigh Badlar vthaff Rör och annor Stök (dvs. torra kvistar o. d.). I. Erici 1: 115 (c. 1640). När the (dvs. hönorna) willia liggia, skal man bereda them en Badel. Dens. 2: 198.
