BALLRA bal3ra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†) (baldran Balck), -ANDE; -ARE (se d. o.); jfr BALLER, sbst.1
Etymologi
[jfr sv. dial. ballra, bullra, larma, pladdra. sladdra, d. dial. baldre, larma, dunka, nor. baldra, bullra, sluddra, isl. baldrask (se Vigfusson; jfr dock Fritzner); jfr äfv. mnt. balderen, larma osv., holl. balderen med samma bet. o. eng. balder, använda ett rått språk; sannol. i afljudsförh. till BULLER, BULLRA; se Tamm Etym. ordb. 70, E. Hellquist i Arkiv 14: 193. Det nord. ordet kan tänkas vara lånadt från mnt.; möjl. är det dock, åtm. delvis, inhemskt; se Dens. Därs. 6]
(i vissa trakter af Sv., hvard.)
1) bullra, skrälla, larma. En stygger, groffuer, leedh och swarter Dieffuul, som wil til slagh, med trugh, pockan och baldran. Balck Krist. ridd. B 7 a (1599). — om kalkons läte (jfr 2). (Kalkontuppen) gör .. en sirlig piruett och afslutar turen med ett öfver hela nejden ballrande läte. Santesson I Sv. 223 (1887).
Särskild förbindelse:
BALLRA OM 10 4. till 2: sladdra l. prata om (ngt). Gå nu inte och ballra om det här för alla människor.
