SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1899  
BANNA ban3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (ba`nnor Weste) ((†) -er Hund 180 (c. 1605), Rudbeckius Kon. reg. 477 (1620)).
Ordformer
(-o i oblik kasus sg. Job 31: 30 (Bib. 1541), Nicander Pred. 24 (1761) m. fl., i nom. sg. Lex. Linc. (1640, under convitium), Florinus 88 (1695; uppl. 1733: banna))
Etymologi
[fsv. banna, motsv. ä. d. bande, isl. banna; jfr följ.]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d. o. isl.] (†) förbannelse; jfr BANN 2 samt BANNA, v. I 2. Uthaff then samma munnen går wälsignilse och bannonar. Jak. 3: 10 (NT 1526; öfv. 1883: förbannelse). Fadhrens welsignelse bygger barnomen hws, Men modhrennes banna .. riffuer them nedher. Syr. 3: 11 (Bib. 1541). Et Fikon-träd blef tårt, när Han sin banna sade. Kolmodin Qv.-sp. 2: 282 (1750). När vi uti vårt samvete känne .. (Guds) banno .. då smake vi helvetet. Borg Luth. 1: 383 (1753).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) smädelse; jfr BANNA, v. I 3. Convitium .. Banno, hädhelse, skändordh. Lex. Linc. (1640). Florinus 88 (1695).
3) (†) i förb. med ed o. d.: svordom; jfr BANNA, v. I 4. Jagh bekenner migh .. hafwe .. misbrukat titt .. helighe Nampn medh mine sware stoore Eedher, bannor och onde lått. Carl IX Cat. Z 2 a (1604). De grofwe eeder och bannor som skee emot det andre Bodet. Rudbeckius Kon. reg. 479 (1620). Spegel Pass. 237 (c. 1680).
4) [med afs. på ordets anv. i pl. jfr snubbor, snäsor, skrubbor o. det i Finl. o. i sv. dial. använda grälor] i sht i fråga om tilltal till barn l. underordnad: klandrande tilltal, (skarp) tillrättavisning, läxa, skrupens, skrapa, förebråelse, snubbor; nästan bl. i pl. (jfr Ihre Gl. 1: 133 (1769)), i sht i förb. få, gifva bannor. (Jag) fick .. min hudh så full medh bannor, att jagh aldrigh haffuer makan bekommitt. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 20 (1613). Diäknagossar röffwa och slåå / Och ey eens muns banna therföre fåå. Rondeletius 58 (1614). Snubbor och bannor. RARP 3: 413 (1644). Bannor bijta intet til Beens. Grubb 38 (1665); jfr Bremer Grann. 1: 47 (1837). Braskens bref (till G. I), fulle af höflige bannor, för det beskydd de Evangeliske ägde uti Hofvet. Celsius G. I 270 (1746, 1792). Vårt späda hjerta sved, / Vid bannorna och agan, / Som någon lekbror led. Lenngren 16 (1797). Den stackars fröken fick en förfärlig skrupens ... Se så, lipa intet för det. Bannor äro inga qvarnstenar. Bremer Grann. 1: 47 (1837). Aldrig af dig dock ett ondt ord eller en banna jag hörde. Johansson Hom. Il. 24: 767 (1848). (Gossen) hade en trög fattningsgåfva och fick ofta uppbära bannor (af sina lärare). Hanselli Vitt. 17: V (1873). (Nero som gosse) tystade .. bannorna med kyssar och med löften om bättring. Rydberg Rom. d. 97 (1882). Hon hade fått mycket bannor af sin mor för att hon klippt af sig framhåret. Edgren Ur lifvet 1: 12 (1883).
Ssgr till 4 l. till BANNA, v. 5 a: A: BANN-BREF 3~2, sbst.2 (föga br.) jfr B. Böttiger 5: 176 (1867).
B: BANNE-BREF30~2. (numera mindre br.) bannande bref, bref innehållande bannor. Consistorium (fick) et bannebref, at de förhastat sig. 2 RARP 4: 498 (1727). Bannebref Til min Vän C. Kellgren 2: 243 (c. 1780). (Nils Bjelke) öfverraskades .. af ett skarpt bannebref från konungen som öfverhopade honom med förebråelser. Carlson Hist. 5: 210 (1879). Förmaningsbrefven följdes stundom af bannebref, då den unge mannen därborta i världsvimlet tycktes hafva glömt bort, att han ägde ett fädernehem. E. C. Tegnér i Ord o. bild 1893, s. 155.
-ORD. (†) bannande ord. När han (dvs. Kristus) svårlig bannat blifver, / Ej något banneord tilbakars nånsin gifver. Wallenius Epistl. 36 (1733).
Spoiler title
Spoiler content