publicerad: 1899
BANNA ban3a2 (ba`nna Weste), v. -ade; o. BANNAS (ba`nnas Weste), v. dep. -ades. vbalsbst. BANNANDE, BANNING (†, Envallsson Niugg 4 (1784)); BANNARE (Lex. Linc. (1640), Juslenius (1745) m. fl.).
Anm. I det följ. skiljas de deponentiella formerna från de öfr. Vbalsbst. upptagas under I.
I. BANNA, vanl. tr. (på 1500-talet äfv. med dat.).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., mht. o. eng.] (†) = BANNLYSA 1. När Påwen nogon bannar på iorden, så afflöser honom Gudh j himmelen. P. Erici 2: 93 b (1582).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., isl. o. eng.; jfr äfv. sv. dial. banna sig, förbanna sig, svärja] (†; jfr dock anm.) förbanna, fara ut i förbannelser mot; jfr II 1 samt BANN 2, BANNA, sbst. 1. Medh henne (dvs. tungan) bannom wij menniskiomen. Jak. 3: 9 (NT 1526). Welsigner them som idher banna. Mat. 5: 44 (Bib. 1541; öfv. 1883: förbanna). När Noe lät sig drucken see, / .. sonen gjord' af fadren spee, / Och wardt ther öfwer bannad. Ps. 1695, 275: 3. Ingen har .. bannat hans stoft sedan han dödde. Mörk Ad. 2: 210 (1744). Det är .. ögnablick, då jag bannar Gud och Försynen. Eurén Orth. 2: 122 (1794). — Anm. Med anslutning till Mat. 5: 44 förekommer ordet ännu ngn gg i religiös stil ss. motsats till välsigna, men torde då af många anses hafva bet. 5.
3) (†) smäda, lasta; jfr BANNA, sbst. 2. Tu skal icke banna then öffuersta vtoffuer titt folk. Apg. 23: 5 (NT 1526; öfv. 1883: lasta). Mala loqui(,) banna. Gl. Ter. 73 (c. 1550). Convitior .. Banna, häda och smäda. Lex. Linc. (1640). Spegel Gl. (1712; se under 4 a). Tå han (dvs. Kristus) anklagat vardt. belugen, skyldt och bannat, / Tå tystnade han af. Brenner Pin. hist. 66 (1727).
a) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d. o. eng.] (†) tr.: (gm svordomar) nedkalla ngt ondt öfver (ngn), bruka svordomar mot (ngn), svärja på (ngn). (Lärarna) måste ey .. banna sine underhafwande Disciplar och önska dem ondt. Förordn. ang. skol. 31 Jan. 1693, s. A 3 b; jfr Skolordn. 1724, kap. 3, § 2. Banna någon .. maledicere, mala imprecari, exsecrari. Spegel Gl. (1712); jfr 2 o. 3. Banna en (önska honom ondt) einem fluchen. Lind (1749); jfr 2.
b) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. eng.] (numera föga br.) intr.: (gm svordomar) nedkalla ondt, bruka svordomar, svärja; jfr II 2. Them som .. medh Eder och bannande, sådanna Gvdz Gåfwor bruka, dem lända the .. til Straff. Rudbeckius Kon. reg. 89 (1615). Guds nampns missbruck swerrijande och bannande (skall) warda förbudit (i hären). Gustaf II Adolf 243 (1621); jfr Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 89 (1881). Banna .. Fluchen .. pester. Dähnert (1784). Pär stretade mot och svor och bannade. Melin Dikt. 107 (1888).
c) (enst.) tr.: gm svordomar frammana. Då blef gubben ond och svor och bannade en hel armé af onda varelser öfver verlden. Wetterbergh Fyra sign. 25 (1843).
5) förebrå, klandra; jfr II 3.
a) [jfr motsv. anv. i holl. o. i eng. dial.] i sht i fråga om tilltal till barn o. underordnade: gifva förebråelser åt, läxa upp, gräla på, skrupensa, (skarpt) tillrättavisa, gifva en uppsträckning åt; jfr BANNA, sbst. 4. A. Oxenstierna Skr. 1: 5 (1605). Effter strijden .. kom en Torpare till Waalplatzen och wille kläda af de döda, däd såg en man som låg ibland de slagna och bannade honom för den illgiärningen. Reenhielm Olof Tr. 264 (1691; isl. à vitadi). Jag bordt bli bannat, snäst och snubbad, / Tiltwålad, skurad, skrapt och jämmerligen skrubbad. Runius Dud. 2: 192 (1710). Han bannade mig .. för .. mina anmärkningar. Dalin Arg. 2: 33 (1734, 1754). Banna, hårdt tiltala, ausfiltzen, schelten. Lind (1738). (G. I) bannade sin Lifvakt, som velat hindra en Dalkarl gå in til Konungen. Schönberg Bref 1: 237 (1778). Jag begynner med litet bannor; men jag förnämligast bannar mig sjelf. Franzén i Tegnérs ppr 184 (1823). Jag bannar blott, men borde der ej stanna, / Jag fruktar jag har skäl att dig förbanna. Hagberg Shaksp. 1: 47 (1847). (Trollkarlen) Simon bannade de tolf tjensteandarne och tillhöll dem att bättre sköta sin tjenst. Rydberg Sägn. 35 (1874, 1884). — särsk.
α) förebrå l. tillrättavisa med en åtbörd; hota. Hon bannade honom härvid småskälmskt med fingret. Sturzen-Becker S. arb. 2: 33 (1861). Därs. 6: 16 (1868).
β) utan personobj.: förebrående yttra; gräla; uttala vreda ord. ”Tig han, Grönlund, medan herrn sjunger”, bannade en fet gumma. Blanche Tafl. 1: 116 (1845, 1856). Banna ej längre, ljufva flicka, / Att du så barnsligt glad mig ser. Bäckström Lyr. 17 (1870).
b) (†) med skarpt ogillande tala om (ngn), tadla, klandra. Och wardher .. (det fjärde) bodhit brutit .. Når man bannar och förtalar them (dvs. sina föräldrar). O. Petri Män. fall 28 (1526). Then Hustrun bannar Staden all som intet weet än ralla (dvs. springa omkring med skvaller). Arvidi 144 (1651).
Anm. Beträffande ett o. annat språkprof under 2—5 kan man vara tveksam, till hvilket af dessa moment det bör föras.
6) [jfr t. einen (aus dem lande) bannen, furcht, freude bannen, fr. bannir, mlat. bannire] (i högre stil, föga br.) (lands)förvisa, förjaga; mer l. mindre bildl.; jfr BANNLYSA 3. (Dygden) nu sin kos blifwer bannat / Från Fröjas bärg. Rydelius Vitt. 114 (1717). Men kommer jag en gång till edra bygder än, / då skall du från min själ de mörka andar banna. Tegnér 2: 266 (1810). När är du skönast? När chariter banna / Hvart moln från dig, med löjets purpurvingar? C. A. Kullberg Dikt. 31 (1850). Från din (dvs. solens) blick välsignelsen de (dvs. töcknen) banna. Topelius Nya blad 62 (1870). Därs. 119. Anm. I ex. från Tegnér har ordet möjl. bet.: mana (bort), (bort)besvärja [jfr t. geister bannen]. — (†) förbjuda. Ehrencrona (c. 1730).
II. BANNAS, intr.
1) (†) förbanna, utfara i förbannelser; jfr I 2. Och sadhe Simej (till David) tå han bannadhes. 2 Sam. 16: 7 (Bib. 1541; Luther: fluchte; öfv. 1896: i det han förbannade honom).
2) [jfr motsv. anv. i fsv. samt d.] (numera föga br.) = I 4 b. (Det andra) bodhordet (blifver) brutit .. När man bannas medh gudz nampn. O. Petri Män. fall 23 (1526). När man swär och bannas, önskandes och bidhiandes, at wor herres Jesu Christi dödh, Hans vnder (dvs. sår) .. skola förbanna then eller then. Dens. Ed. B 1 a (1539). Wij (skola) aldeles intet .. swärie eller bannes, och j synderheet icke miszbruke hans (dvs. Guds) helge nampn. Carl IX Cat. B 1 b (1604). Soldater .. bannas ock suäria. Tiällmann Gr. 152 (1696). At bannas på oförnuftiga diur .. är .. nedrigt och osmakligit. Büchner Concordans 113 (1754); jfr 1. Den, som bannas i spel, med bét bör skäliga plikta. Nicander G. sann. 143 (1767). Att bannas vid Guds namn. Schartau Underv. 43 (1799). Bannas och svärja(,) mala imprecari alicui. Cavallin (1875).
3) gräla; jfr I 5.
a) (numera mindre br.) förebrående yttra; gräla; uttala vreda ord. Bannas, convitior. Dict. Hamb. (1700). Han .. bannas för det at jag i mit tredie Ark angripit Fru Kättia Sällskapslik. Dalin Arg. 1: 89 (1754; uppl. 1733: biuder til at näpsa mig). Min ondska är förbi, / Jag kan ej bannas mer, sen jag har skrattat redan. Leopold 1: 328 (1808, 1814). ”Lättsinnige Axel!” bannades Wilhelmina. Carlén Repr. 423 (1839). Bannas icke, kära moder, / att jag älskar honom så! Lysander Skr. 284 (1875). — särsk.
α) med prep. på (uppå).
α') med afs. på personer: fara ut mot, yttra sin vrede öfver. The Poler .. begynte til at knorra och bannas vppå Rusniski, för thet han hadhe fördrijffuit theras Herre. Petreius Beskr. 2: 255 (1614). Sanningen .. kommer fram i dagsljuset, när tvenne hopaljugare blifva oense och begynna bannas sins emellan och på hvar annan. Eneman Resa 2: 152 (1712). Många bannas .. på Adam och Eva. Franzén Pred. 3: 57 (1843).
β') med afs. på saker, förh. o. d.: (häftigt) yttra (starkt) missnöje med. Mången bannas på denna växt (dvs. Eriophorum), at han .. skal intaga de slätaste fälten och där utrota alla andra växter. Rothof 712 (1762); jfr 2. Icke blott barnet träter på sin leksak .., utan mången fullväxt vredgas på sitt verktyg och bannas på de hinder, som stå honom i vägen. Franzén Tal 148 (1835); jfr 2. (Tasso) bannas på naturen och sitt öde. Oscar II Skr. 2: 123 (1861, 1887).
β) (föga br.) med prep. med: gräla på. Likväl kunde han esomoftast bannas med denne sin tienare, ja väl understundom slå honom. Lagerström Bunyan 3: 62 (1744).
γ) (†) med prep. om: häftigt gräla om. Kirstin och diäcknen (begynte) her om bannas. Växiö rådstuv. prot. 1645, s. 117.
b) (knappast br.) reciprokt i pl.: gräla på hvarandra. Almqvist (1842). Dalin (1850). jfr a γ samt ex. från Eneman under a α α'.
Särskilda förbindelser:
1) (†) till I 2: med förbannelse drifva från sig. Men hvad för dryga ord skal man om mödrar säja, / Som banna bort sin barn? Kolmodin Qv.-sp. 1: 88 (1732).
2) (enst.) till I 5: med bannor (söka) drifva bort. Han följde dig och jag, förälskad, honom; / Han bannade mig bort och hotade / Att slå. att sparka, ja, att döda mig. Hagberg Shaksp. 1: 58 (1847; eng. he hath chid me hence); jfr Därs. 3: 357 (1848).
BANNA(S) IGEN10 04.
1) (†) till I 3. När han bleeff bannat, bannadhe han intit igen. 1 Petr. 2: 23 (NT 1526; öfv. 1883: hvilken, när han blef smädad, icke smädade igen).
BANNA UPP ( OPP)10 4. (mindre br.) till I 5: läxa upp, skrupensa upp. Banna up en, To chide one. Serenius (1741). Banna opp honom bra, men .. slå honom inte hårdt. Björn Fanfan 17 (1786, 1791). (Banér) började .. dugtigt banna upp .. (öfverstarna) ”för den dåliga ordningen bland tropparna ..”. Fryxell Ber. 7: 144 (1838). Dalin (1850). — jfr UPP-BANNA.
Ssgr, se föreg.
Spoiler title
Spoiler content