BAROCK barok4, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr d. barok, t. barock, eng. baroque, af fr. baroque, adj. af port. barroco, span. barrueco (se BAROCK, sbst.1)]
1) befängd, orimlig, tokig, galen, (högst) underlig l. besynnerlig, konstig, kuriös. Ett barockt påstående. Barocka idéer. Thorild (1785) enl. Ljunggren SVH 1: 355. Barock, .. (om) hufvud ..(,) figur ..(,) tal. Lindfors (1815). Barocka hugskott. E. G. Geijer (1821) enl. Ljunggren SVH 5: 495. Låt se att ni läspar och kläder er barockt. Hagberg Shaksp. 6: 368 (1849). Den barocka hårklädseln med puder, tupé och hårpiska var redan urmodig. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 12 (1865). En den barockaste plägsed. Estlander Konsth. 193 (1867). Kunde han (dvs. Paulus) väl förkunna något hvad man kallar ”barockare”. Rudin Ord t. ungd. 69 (1889, 1894). jfr: Barock .. Ordet nyttjas icke väl eller gerna om annat än menniskor och abstrakta ämnen ... Ordet brukas blott i det friare och lägre umgängesspråket. Almqvist (1842). — (numera föga br.) i uttr. barock musik. Baroque musik är en term som ofta nyttjas, och säges om den, hvilken består af oredig harmoni, många modulationer och dissonancer, hård och föga naturlig melodi, kärf intonation och tvungen rörelse i takten. Envallsson Mus. lex. (1802). Barock eller bizarr (musik). Drake Gollmick Terminol. 82 (1842).
2) konst. tillhörande barockstilen. I Upsala domkyrka .. åstadkoms äfven ett storartadt barockt innanverk, nämligen altaret. Nyblom i 3 SAH 5: 124 (1890). Koret, där ett högt uppbygdt, förgyldt altare glänser i barocka former. R. Östberg i Tekn. tidskr. 1897, A. B. s. 9. — jfr: Barock .. (mål.) Säges om det, som icke öfverensstämmer med konventionella reglor, utan härrör af infall, nyck. — Det Barocka .. (estet.) Det öfverlastade, onaturliga, brokiga och förvirrade. Dalin (1850).
Ssgr, se föreg.
