BASUNARE basɯ4nare l. 0302, m.; best. -en, äfv. -n; pl. = ((†) -er Upp. 18: 22(Bib. 1541)).
Etymologi
[fsv. bas(s)unare; jfr mnt. bas(s)uner, t. posauner]
(numera knappast br.) person som basunar; basunblåsare, basunist. O. Petri Sakr. H 4 b(1528). Basunarers röst skal icke meer hörd warda. Upp. 18: 22(Bib. 1541). Carl Knutssons bröllop i Stockholm 1438 begicks med Pipare, Basunare och allskjöns lek. E. Schröderheim i VittAH 6: 162 (1791).
