BEDRAG (sbst.2) l. BEDRÄG, n.; best. -et.
Etymologi
[fsv. bedrägh, bedragh, med anslutning till fsv. bedragha (se BEDRAGA, v.3) bildadt efter mnt. bedrech; jfr d. bedrag samt BEDRÅG]
(†) bedrägeri, svek. G. I:s reg. 8: 267 (1533). Uthan alt sweek ock bedräg. Stiernman Riksd. 628 (1606). Thet förfång och bedrag som mongom skeer förmedelst wahnmått medh Miöhl och Höö. Därs. 1035 (1643). Så snart the bedräget och willfarelsen märckia. Brask Puf. 398 (1680). Jag försåg mig här vid intet thet ringasta bedräg. Humbla 202 (1740). — med objektiv gen.: bedragande, bedrägeri mot, svek mot. Att däraff icke giffs tilfelle till den enfaldiges bedrag. A. Oxenstierna Skr. 2: 468 (1622).
