BEFOGA befω4ga, i Sveal. äfv. 032, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE (se d. o.).
Etymologi
[efter t. befugen, befügen; jfr d. beföje, äfvensom följ.]
(i skriftspr., mindre br.) gifva rätt l. rättighet l. (tillräcklig l. grundad) anledning (till), berättiga, bemyndiga, göra befogad, gifva befogenhet åt. Man vägrar mig att söka ut mitt län / Hvartill mig bref och pergament befogar. Hagberg Shaksp. 3: 52(1848). Stundom (kunna) i compositionens väsende ligga skäl, som befoga till Versens utbytande mot Prosans rymligare skick. Atterbom Siare 5: 306(1849). Claëson 1: 73(1857). Naturens ursprungliga rättighet .. befogar (enl. Hobbes) enhvar att göra hvad han behagar. Bolin Eur. 1: 352(1870).
