1) eftergifvande, foglig; jfr BEGIFVA II 4(samt I 5). ”Gerna för mig!” svarade majoren med en viss lugn och begifvande ton. Knorring Skizz. II. 2: 12(1845).
2) [jfr ä. t. bei begebender gelegenheit, auf alle begebende gelegenheit] (†) förekommande, inträffande, eventuell; jfr BEGIFVA II 9. At han altijdh vthi begifwande fall Hans Kongl. Mayst. widh handen wara kunde. N. Av. 4 Sept. 1656, nr 1, s. 3.
