BEGIRIGHET beji4rig~he1t l. 030~2 (begi´righet Weste; bej`irighét Almqvist), r. l. f.; best. -en.
(numera knappast br.) egenskap(en) att vara begärlig l. fiken o. d.; begärlighet; nyfikenhet. (Främmande som) komma hijt resandes och för begirigheet hafwa lust att see det widtberömda gambla Vpsala. Rudbeck Atl. 4: 188 (1702). Hvad som vtrikes (dvs. utländskt) och fremmande är, si thet är med stor begirighet sökt. Swedberg Gram. Dedik. 5 (1722).
