BEKLEMA, äfv. BEKLEMMA, v. -ade.
Etymologi
[af BE- o. KLEMA; jfr nt. bekleimen, beklemen]
(†)
1) tr.: öfverklena, bestryka. Han (lät) göra sigh stöflar aff Oxehudar, them han lät beklemma medh sand och tallekoda. Schroderus J. M. kr. 123 (1620). — i bild. Tå hon (dvs. religionen) medh Menniskio stadgars tilsetning .. beklemat, förmengd ock förgifftat warder. A. A. Angermannus Tillegn. A 6 a (1587). Klemeprester, som klema med syndaren, och bestryka alt öfwer med lös kalck, när doch innan til kan wara all odygd, synd och styggelse; så wel hos honom, som för them som wilja så beklemade warda. Swedberg Sabb.-ro 1428 (1699, 1712).
