publicerad: 1903
BEMANTLA beman4tla, i Sveal. äfv. 032 (bema´ntla Weste; bemànntla Almqvist), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
— jfr OBEMANTLAD.
I. i (mera) eg. bet.: förse med mantel.
1) [jfr motsv. anv. i ä. holl. o. t.] (i skriftspr., mindre br.) till MANTEL ss. beteckning för ett klädesplagg: kläda i mantel; hufvudsakl. i p. pf. ss. adj.: mantelhöljd, mantelklädd. Bemantlade, sandalskodda herdar. Nyblom Bild. 206 (1864). — mer l. mindre bildl. Höga fura, / Du tungt bemantlade ..! Atterbom LÖ 1: 40 (1824). Väsenlösa skuggor, gengångare från en svunnen tid, bemantlade benrangel, uppresta ur sina grafvar och rörda genom en under de sida vecken dold mekanism. Wikner Lifsfr. 1: 33 (1865).
2) (föga br.) tekn. till MANTEL i bet. (om)hölje: omgifva med en s. k. mantel (af ett visst ämne); bekläda l. öfverdraga (med). Alla mellanväggar (voro) gjutna af någon kalkblandning. Dessutom voro alla jernpelare .. bemantlade med en dylik komposition. C. B. Thorin i Meddel. fr. sv. slöjdför. 1900, 2: 114.
II. (i sht i skriftspr.) oeg.: undandölja l. öfverskyla (ett tänkesätt, en sinnesbeskaffenhet, en åtgärd osv.).
a) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., holl. o. t. samt lat. palliare, fr. pallier o. eng. cloak] dölja (oftast ngt i moraliskt afs. klandervärdt, ett fel, ett missförhållande osv.) under en vacker ”täckmantel” l. dräkt; gifva ett skenfagert utseende åt (ngn sak l. handling l. ngt förhållande) gm fördöljande af hvad som kan vara fult l. klandervärdt däri; utsmycka l. försköna (ngt med ngt); gm anförande af ett svepskäl skaffa en ursäkt l. förevändning åt (ngt) l. försvara (ngt med ngt); ofta med prep. med, äfv. genom, numera sällan under. The (dvs. onda o. falska människor) .. vptänkia falske orsaker til theras företagande, ther medh the theras förräderij och hinderlistigheet bemantla och betäckia måga. Fosz 253 (1621). (Köksmästarens ord vid bröllopet i Kana) wilja the, som dryckenskap öfwa, bruka til sin vrsecht, at dryckenskap skal wara en manerlighet (dvs. en yttring af belefvenhet). .. Hwar igenom the wilja bemantla sitt fylleri. Swedberg Sabb.-ro 652 (1692, 1710). Hur' illa blijr det dyra ordet, ähra, / Vrängt, at bemantla största vänskaps brott, / Ursächta lag- och alt förnuffts föracht! C. Gyllenborg Vill. 94 (1723). Eho then ock vara måtte, som öfvertygas theremot (dvs. mot regeringsformen), under hvad färg thet ock bemantlas, hafva misshandlat. 2 RARP 3: 443 (1723). Den andra hemlasten, som vi bemantle med sken af rolighet och tidfördrif, .. är, när den ene ibland Oss .. härmar den andra. Tessin Bref 2: 138 (1754). Felen döljas eller bemantlas (i loftal l. äreminnen), de goda egenskaperna förhöjas. Rosenstein 2: 6 (1811). Ingeborgs trolöshet .. hvilken .. af en poet, som gerna är artig mot könet, borde på något sätt förgyllas och bemantlas. Tegnér 5: 448 (1825). Det (är) ett phenomen af en förslappning i de moraliska principerna, då menniskor vilja bemantla sina böjelser och lustar med deras naturlighet. Törneros Bref 2: 233 (c. 1830). (En) missgerning, hvars rätta halt han inför sitt eget samvete sökte bemantla under rubriken af nödvärn. K. af Kullberg Domaren 63 (1842). Commissoriskt aftal med hänseende till pant .. anses som bemantladt ocker. Schrevelius Civ. 2: 687 (1847, 1857). Äfven den mest fördärfvade bemantlar gärna sina onda förehafvanden med mildare uttryck, och söker därigenom muta ej blott andra utan också sig själf. E. H. Tegnér i UVTF 26: 132 (1880). Carl XII:s ödesdigra misstag torde det numera vara lika svårt att förneka som att bemantla. Sander i 3 SAH 4: 87 (1889). Vivören bemantlade sina utsväfningar därmed, att han var epikuré. Schück Världslitt. 1: 392 (1899). — särsk. (mindre br.) refl.: gifva sig l. sitt handlingssätt ett skenfagert utseende; förställa sig; äfv. skyla sig (jfr b). Öfver hvilket han sig storligen förundrade, att de .. ville .. sig således bemantla under täcket af conscientia. RP 7: 76 (1637). Leopold 3: 346 (1794, 1816). Om inom .. (kyrkan) finnas skrymtare, som bemantla sig så väl, att hon icke kan märka deras uselhet, fördrager hon dem. Modin Pascal 208 (1890).
b) (mindre br.) i allm.: dölja, hemlighålla, undanhålla l. undandraga från andras uppmärksamhet. Han är så vårdslös, att ett får förloras hvarje dag, och för att bemantla sin försummelse, säger han derjemte, att jag blott af girighet uppgifver denna förlust, för att kunna innehålla hans lön. Stiernstolpe DQ 1: 61 (1818). Det är icke värdt att bemantla eller fördölja det: det goda som icke vinnes med sanningen, det vinnes ännu mindre utan henne. Thomander Skr. 1: 449 (1839); jfr a. Jag ser i edra ansigten en sorts bekännelse, hvilken er blygsamhet icke är listig nog att bemantla. Hagberg Shaksp. 1: 329 (1847). Meningen kunde icke därmed (dvs. med ”det anslag, som var ställdt till af Kongl. Maj:t kända behof”) vara att bemantla sådana utgifter, hvilkas hemlighållande icke vore nödigt af någon annan anledning, än att de stridde mot fastställda förbehåll. De Geer Minnen 1: 170 (1892). — särsk. närmande sig a: söka afleda uppmärksamheten från, maskera (en åtgärd o. d.). Nordberg 1: 60 (1740). Jag föreslår en sammankomst (mellan de sammansvurna) hos er, Drake, på Sjövik. Den kan bemantlas af ett vanligt kalas. Rydberg Frib. 29 (1857, 1866). (Napoleon III) begagnade republiken för att bemantla kejsardömet, hette det. Blanche Bild. 4: 240 (1865). Sända hycklande fredsbud, med vänskapsförsäkringar, för att bemantla ett försåtligt anfall. Beskow K. XII 1: 144 (1868).
Spoiler title
Spoiler content