BENEDIA, v., anträffadt bl. i p. pf. -ad (-edh(e), -et).
Etymologi
[jfr fsv. benedidher, p. adj., liksom ä. d. benedide af nt. benedijen, motsv. mht. benedîen, t. benedeien, af lat. benedicere (se följ.), sannol. gm förmedling af ngn romansk form (se Grimm 1: 1468); jfr holl. benedijen; jfr äfv. (FÖR)MALEDIA]
(†) välsigna; lofva, prisa. Hosanna dauidz sone, Benedijet ware then som kommer j herrans nampn. Mat. 21: 9 (NT 1526; Bib. 1541: welsignat). Gudh och wår Herres Jesu Christi fadher som är benediet j ewigheet. 2 Kor. 11: 31 (NT 1526). Titt heligha benedyedhe nampn. O. Petri Men. fall G 3 a (1526).
