BENSIN bänsi4n l. ben-, r. l. n. (m. Wenström(1891)); best. -en l. -et.
Etymologi
[jfr d. o. t. benzin, holl. benzine, eng. benzene, benzine, fr. benzine, af benzoe (se BENSOE) o. den i kemien vanliga afl.-ändelsen -in; af Mitscherlich bildadt namn på det af Faraday 1825 upptäckta o. af Mitscherlich 1833 ur bensoesyra framställda kolvätet (se 1; jfr BENSOL), sedermera öfverflyttadt på petroleumbensin (se 2)]
1) (numera mindre br.) bensol, stenkolsbensin. Benzin består af lika antal atomer kol och väte. Berlin Vextchemien 125 (1835). Sprängämne i flytande form, bestående af nitroglycerin, blandad med minst två procent benzin eller nitrobenzin. SFS 1871, nr 56, s. 4. Den sålunda renade (lätta tjär-)oljan .. består (hufvudsakligen) af benzol, toluol och xylol. Hon kallas i handeln benzin eller stenkolsnafta. Uppf. b. 5: 350(1874). PT 1901, nr 218 A, s. 3.
2) beståndsdel i petroleum som vid dess rektificering öfverdestillerar vid c. 60—100 grader Cels.; petroleumbensin. Benzin kallas .. flyktigare kolväten ur bergolja .., hvilka i kemiskt hänseende äro fullkomligt olika med stenkolsbenzolen, ehuru de hafva vissa yttre egenskaper dermed gemensamma. Cleve Handlex.(1883). Flottfläckar urtagas lättast med benzin. Langlet Husm. 622(1884); jfr 1. Petroleumbenzin, eller, som den äfven oegentligt benämnes, benzin .. utvecklar äfven vid vanlig temperatur antändbara gaser och är derför mycket eldfarlig. (Ekenberg o.) Landin 726 (1894).
